För någon månad sedan frikändes den tyske journalisten Hans-Martin Tillack i Europadom­stolen. Målet var principiellt viktigt för yttrandefriheten och ­demokratin och den politiska process som föregick kastar ett bistert avslöjande ljus över hur det går till i Bryssel.

Bakgrunden är dramatisk. Den 19 mars 2004 i gryningen slog en belgisk polisstyrka till mot Hans-Martin Tillack, som då bevakade EU i Bryssel för tidskriften Stern. Han greps i sitt hem i kalsongerna.

Polisen sökte igenom hans hem och kontor och beslagtog två datorer, fyra mobiltelefoner, ett metallskåp, 16 lådor papper och två dokumentarkiv. Han fick inte ringa sin hustru som var på tjänsteresa i Ukraina och han släpptes först efter tio timmars förhör.

Vad hade då Tillack gjort? Jo, han hade skrivit avslöjande ­artiklar om bland annat EU:s ­statistikbyrå, Eurostat, känt för en korrupt internkultur och om EU:s bedrägeribekämpnings­byrå, Olaf.

Den 11 februari 2004 anmälde därför Olaf Tillack till åklagarmyndigheterna i både Bryssel och Hamburg och krävde husrannsakan. Anklagelsen var att Tillack skulle ha fått tillgång till interna dokument från Olaf med hjälp av mutor.

Ledningen antydde till och med att en läcka fanns i den kommitté som är satt utöva tillsyn över OLAF. Och det var viktigare att avslöja läckor inom den egna organisationen än att avslöja bedrägerier inom EU:s myndigheter. Den tyske åklagaren fann inget juridiskt underlag för husrannsakan, men den belgiske ställde upp.

Tillack liksom Sterns redaktör har konsekvent nekat till alla mutanklagelser och har självklart vägrat avslöja sina källor. Europeiska journalistfederationen fastslog i ett tidigt skede att mutanklagelserna var grundlösa.

EU-organens reaktioner är avslöjande. Vad gjorde kommissionen, parlamentet och EG-domstolen? Ställde den demokratiansvariga kommissionären Margot Wallström upp till försvar för meddelarskydd och nordisk öppenhet?

Svaret är nej. Togs frågan upp till debatt i EU-parlamentet med brandtal till försvar för yttrandefriheten? Svaret är nej. Tvärtom röstade EU-parlamentet nyligen med förkrossande majoritet för att avsluta sin behandling av Tillackfallet.

Och EG-domstolen i Luxemburg, den yttersta garanten för att europeiska värden som rättvisa och demokratisk öppenhet upprätthålls? Tillack vände sig dit för att få tillbaka sitt arbetsmaterial och skydda sina källor. EG-domstolen sa nej.

EU behandlar medborgarna som undersåtar. Kritik stoppas med järnhand, medier hålls kort och tjänstemän som slår larm får sparken.

Europeiska journalistfederationen ansåg att domen var ett direkt hot mot pressfriheten i Europa och Tillack gick vidare till Europadomstolen i Strasbourg. Denna har inget med EU att göra, utan är knuten till Europarådet där nästan alla europeiska stater är med. Och si, Europadomstolen dömde till Tillacks fördel.

Den fastslog att syftet med polisens tillslag var att avslöja Tillacks källor, att journalister har rätt att skydda sina källor och att källskyddet måste hanteras med största varsamhet. Polisens beslag utgjorde därmed ett brott mot yttrandefriheten. Belgiska staten dömdes att betala skadestånd till Tillack och ersätta honom för rättegångskostnaderna.

Vad lär oss Tillackaffären? För det första att EU:s institutioner är mer intresserade av att skydda­ sig själva mot kritik än av yttrandefrihet och meddelarskydd.

För det andra att det inte ligger i demokratins och medborgarnas intresse att stärka EG-domstolens makt. Men det är det som sker nu, när EU:s nya grundlag drivs igenom trots nej i folkomröstningar i Frankrike och Holland. Följden blir att EG-domstolens politiskt tillsatta jurister ges ännu större möjligheter att tolka EU-regler så att det passar eurokrater.

För det tredje att vi måste stoppa EU:s planer på en gemensam medielagstiftning. Om Sveriges tryckfrihetsförordning EU-anpassas blir det lättare för den politiska makten att kontrollera medierna. Detta visade Publicistklubbens ordförande, Stig Fredriksson, i denna tidning (6/8 2007).

Det är dags att flytta mediernas strålkastarljus från politikers svarta barnpassning till EU:s hantering av demokratin och det öppna samhället. Det öppna samhällets fiender finns även här i Bryssel.