Värre än Wahlroos girighet och arrogans är den ekonomiska och sociala kris som hans politik skapar och som nu skakar hela euroområdet.

Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt

Nordeachefen Björn Wahlroos har gett girigheten och arrogansen ett ansikte genom sina uttalanden. Att bankerna och deras direktörer skor sig på oss med för höga räntor på våra lån, inga räntor på våra lönekonton, feta bonusar och astronomiska vinster har vi upphört att förvånas över. Samtidigt ska Nordea säga upp 2 000 av sina anställda och storbankerna överger de icke lönsamma delarna av Sverige.

Men när direktörer som Wahlroos dessutom öppet hånar oss som betalar bankens vinster och lyxvåningar så passeras någon sorts gräns som till och med gör luttrade svenskar upprörda.

Wahlroos förakt mot oss som inte tycker att det är rimligt med hundratals miljoner i fallskärmar och bonusar är ett av många tecken på att samhället har gått isär mellan de superrika och oss andra. Finland och Sverige som en gång präglades av minskande klassklyftor och ökade möjligheter för låginkomsttagare präglas nu av motsatsen.

Nyligen kunde Ekot rapportera om att den rikaste procenten svenskar äger 40 procent av förmögenheten i landet. Idag är inkomstfördelningen lika skev som vid 1900-talets början. I Finland är klassklyftorna ännu tydligare med högre arbetslöshet och fler fattiga som köar för gratis matutdelning. Den nordiska välfärdsmodellen är på väg att spricka i alla sömmar av nedskärningar, arbetslöshet och ökade inkomstklyftor.

De gemensamt ägda bankerna började spekulera, lämnades över till de privata bankintressena och blev grunden för Wahlroos Nordeaimperium. Den svenska staten sålde bara för något år sedan andelar i Nordea till underpris så att de privata ägarnas makt och vinster kunde öka ännu mer, samtidigt minskade våra möjligheter att påverka banken.

Detta kan inte skyllas enbart på Wahlroosarnas girighet, det handlar om många är av politiska val. Men Björn Wahlroos kan mycket väl tjäna som exempel på denna politik. Han har varit en högljudd försvarare av den hårda finska nedskärningspolitiken, den avreglerade finansmarknaden och Finlands inträde i euron. Han har själv vunnit på den politiken, det är det ingen tvekan om. Många andra har förlorat. Finländarna fick aldrig folkomrösta om euron, de kunde ju har röstat nej precis som vi svenskar gjorde. Nu sitter Finland fast i en valutaunion och en eurokris som hotar hela landets samhällsekonomi. I eurokrisens och de ökande klassklyftornas skugga gör högerpopulism och främlingsfientlighet framsteg i både Finland och Sverige.

Värre än Wahlroos girighet och arrogans är den ekonomiska och sociala kris som hans politik skapar och som nu skakar hela euroområdet. Risktagandet i den avreglerade finanssektorn har kört hela länder som Island och Irland i sank. När förlusterna kommer får skattebetalarna ta över dem medan bankvinster förblir privata. Euron är ett ekonomiskt fiasko som har skapat både överhettning och nu akut ekonomiskt sönderfall när länderna sitter fast i Eurons tvångströja. Den enda medicin EU kan ordinera är privatiseringar och nedskärningar. Euron och bankerna ska räddas till varje pris medan de arbetslösa och fattiga får betala.

Det är dags att ändra politik. Finansmarkanden måste regleras med höjda kapitaltäckningskrav, skatt på finansiella transaktioner, förbud mot vissa former av spekulation och en bankdelningslag som gör slut på skattebetalarnas indirekta stöd till finansiell spekulation. Bankerna och deras ägare måste bära sina egna förluster, annars kommer de aldrig att lära sig. En 90-procentig skatt på deras bonusar och lyxvåningar vore också rimlig. Istället måste vi bygga upp nya gemensamt ägda banker, gärna med regional förankring och lojalitet.

Men även euron måste omprövas och euroländerna ges en möjlighet att lämna en valutaunion och en politik som har misslyckats fullständigt.

Björn Wahlroos arrogans är ett symptom på ett orimligt ekonomisk system och en banksektor med hybris. Det är hög tid att göra något åt det.

ULLA ANDERSSON (V)

ledamot i finansutskottet

JONAS SJÖSTEDT (V)

ledamot i EU-nämnden