Det finns inget formellt hinder för Lena Ek att i detta läge peka ut Ojnareskogen som ett Natura 2000-område.

Annika Jacobson

När träden föll som snabbast i Ojnareskogen handlade en stor del av debatten om att förmå Nordkalk att upphöra med sin avverkning åtminstone tills Högsta domstolen meddelat om den tänker ta upp fallet till prövning eller inte. Ärendet är ännu inte avgjort och självklart är det helt orimligt att skövla en skyddsvärd skog innan den rättsliga prövningen är klar.

Nordkalk har kallhamrat ignorerat gotlänningarnas och miljöaktivisters önskemål om att avvakta domen. Först efter att aktivister handgripligen stoppat avverkningarna, skogsentreprenören dragit sig ur, och Länsstyrelsen på Gotland genom ett föreläggande i praktiken tvingat bolaget att vänta på HD:s beslut är det nu tillfälligt lugnt i skogen.

Men den vänteperiod som nu råder i avvaktan på HD:s beslut om prövning eller inte är inte en politiskt eller moraliskt hållbar situation. Frågan om Ojnareskogen skall skyddas eller förvandlas till ett kalkbrott borde avgöras redan nu av regeringen. För även om HD kan besluta att ta upp fallet för prövning är det framför allt regeringen och miljöminister Lena Ek som bär både ansvaret och skyldigheten att avgöra Ojnareskogens framtida existens eller utplånande.

Grundläggande är att Ojnaremyr, som gränsar till brytområdet, redan borde varit skyddat som ett Natura 2000-område. Detta föreslogs av både Länsstyrelsen och Naturvårdsverket 2006, då den dåvarande socialdemokratiska regeringen valde att skydda ett större område på norra Gotland men samtidigt tog beslutet att låta just Ojnaremyr förbli skyddslöst. Det finns all anledning att misstänka att valet att inte skydda Ojnaremyr skedde av hänsyn till Nordkalks brytningsplaner, som hade omöjliggjorts ifall området fått ett Natura 2000-skydd.

Ojnaremyr har, liksom själva brytningsområdet, alla de naturvärdeskriterier som krävs för att klassas som ett Natura 2000-område, precis som de kringliggande områdena som redan fått sådant skydd. Alla de vetenskapliga underlag som krävs finns redan. Nuvarande regeringen och Lena Ek kan genast rätta till den tidigare socialdemokratiska regeringens misstag genom att peka ut brytningsområdet som ett Natura 2000-område. Detta är ett enkelt och snabbt beslut som borde göras innan HD fattar sitt prövningsbeslut.

Att som Lena Ek gömma sig bakom en argumentation om att det skulle innebära ministerstyre ifall hon agerade i fallet är anmärkningsvärt. Det finns nämligen inget formellt hinder för Lena Ek och regeringen att i detta läge peka ut Ojnareskogen som ett Natura 2000-område. Det skulle inte innebära något ministerstyre eftersom hon inte skulle lägga sig i någon förvaltningsmyndighets arbete. Istället skulle det endast innebära att regeringen utnyttjar sin rätt och skyldighet enligt överordnade EU-rättsliga åtaganden.

Att hon skulle avstå från att agera för att inte påverka HD:s hantering av ärendet är även det en dålig bortförklaring. För en sak är säker, även om Lena Ek väljer att sitta med armarna i kors i väntan på att HD ska fatta sitt beslut så ger även det en uppsättning förutsättningar för HD:s och andra myndigheters bedömning i fallet som har stor påverkan på den fortsatta prövningen.

Miljöministern kan agera, så vad är det som hindrar henne från att göra det? Vill Lena Ek och regeringen rätta till de fel som begåtts och rädda Ojnareskogen, eller ska kortsiktiga industriintressen få köra över våra miljölagar och ödelägga ett unikt naturområde?

ANNIKA JACOBSON

chef för Greenpeace i Sverige