Vad ska vara politikens yttersta mål om inte varje människas frihet att utvecklas till den hon eller han vill bli? Det var därför rätt av socialdemokratin att bygga ut sjukvård, skola och omsorg till alla. Det skapade frihet – och möjlighet till social mobilitet – för individen oavsett bakgrund. Fler kunde med egen kraft göra en längre livsresa än den som ryggsäcken hemifrån packades för.

Men lika riktigt som det var att bygga ut välfärdstjänsterna, lika fel vore det att 2014 gå till val på att begränsa medborgarnas rätt att söka individuella lösningar i skola, sjukvård och omsorg. De två sakerna hänger nämligen ihop. För ju fler som fått möjlighet att genomgå högre utbildning i vårt land, desto fler tycker sig också vara kapabla att göra egna val i livets olika skeden.

Redan på 90-talet visade den statliga Maktutredningen (SOU 1990:44) att Sveriges kunniga, allt mer ekonomiskt och socialt oberoende medborgare kände att de kunde påverka som konsumenter och i allmänna val. Men som patienter i sjukvården som föräldrar upplevdes vad utredningen beskrev som ”tyst vanmakt”. Systemen för omvårdnad och service har därefter steg för steg anpassats till medborgarnas krav. Tiden är sedan länge förbi då människor accepterar att det är deras liv som ska anpassas till vårdapparaten. Den tjugoårsperiod som staten har uppmuntrat entreprenörer i välfärdssektorn har Sverige styrts av pragmatiska S-regeringar i tolv.

Den svenska modellen kännetecknas numera av den gemensamma skattefinansieringen – som garanterar allas rätt till välfärdstjänsterna – i kombination med en mångfald av olika utförare – som garanterar allas rätt till eget val. Här är tre ytterligare skäl varför Socialdemokraterna bör försvara denna utveckling:

1. Det handlar om ett uppskattat inflytande hos medborgarna – men också hos de anställda. Opinionsundersökningar visar att 92 procent anser det vara rätt med eget val inom äldreomsorgen (Demoskop, maj). Socialstyrelsen, som är nationell tillsynsmyndighet, visade nyligen att kommunal och privat drift är lika bra. 88 procent anser att man ska kunna välja i sjukvården. Av de 20 mest uppskattade vårdcentralerna i Sverige är 16 privata (SKL:s patientenkät). 85 procent säger att de själva vill bestämma vilken grund- eller gymnasieskola barnen ska gå i. De bästa skolorna är oftast friskolor. Enkäter visar att även de anställda, huvudsakligen kvinnor, drar fördelar av att ha fler arbetsgivare att välja mellan. De upplever hos privata företag exempelvis större möjligheter till inflytande på jobbet.

2. En åldrande befolkning medför krav på mer privat kapital i sektorn – inte mindre. EU-kommissionens beräkningar visar att kostnaderna för omsorgen om äldre i Sverige stiger från 3,5 procent av BNP till 5,8 procent till år 2060. Det handlar om cirka 250 miljarder kronor. Om Sverige vill fortsätta att utveckla äldreomsorg och sjukvård krävs av nödvändighet mer kapital och resurser till välfärden än vad skattebasen på sikt kommer kunna bära. Också stigande kvalitetskrav ger ökade kostnader, vilket i sig kräver fortsatt nytänkande, konkurrens och effektivitet inom välfärdssektorn. En återgång till offentliga monopol är även av dessa skäl omöjlig.

3. Svenskt kunnande inom skola, vård och omsorg kan bli ett viktigt område för export – som litet land har vi inte råd att tacka nej till tusentals nya jobb. En stor del av de framtida jobben kommer att finnas inom vård och omsorg eftersom befolkningen åldras och blir mer vårdkrävande. När kvinnor i allt fler länder vill förvärvsarbeta växer trycket på investeringar i förskolor. Då vårt land var tidigt ute med valfrihetsreformer på hemmaplan, har många välfärdsföretag vuxit sig så starka att de också har kraft att sprida sitt kunnande till andra länder. 10000 personer är redan anställda i sådana svenska företag utomlands – och nu växer marknaderna.

De problem som finns i välfärdssektorn hanteras bäst politiskt av nationella kvalitetskrav lika för alla utförare, med system för uppföljning och kvalitetsjämförelser. ”Vinstförbud” eller ”återinvesteringskrav” löser ingenting, utan skapar nya problem och ger incitament till mindre transparens och kortsiktighet.

De som vill kan komma runt sådana krav med till exempel arvoden, koncernbidrag eller internkostnader. Då ska också 14000 privata företag med 177000 anställda på goda grunder informera mångdubbelt fler brukare och anhöriga att verksamheten hotas av en nedläggning vid ett maktskifte. I Sverige är andelen ideella utförare i regel mindre än fem procent. Dessa non-profitföretag har redan i dag långa köer, eftersom de saknar drivkraften att tillgodose växande efterfrågan.

Det råder ingen tvekan om att ett förbud mot privata aktörer i välfärdssektorn kraftigt skulle minska medborgarnas valfrihet. Det vore ett stort misstag om de mest högljudda inom Social- demokratin och LO lyckas tvinga Löfven och den nya partiledningen att gå till val som systemkramare snarare än medborgarnas företrädare. För mig står det klart att det finns en rad tunga skäl, både sakliga och strategiska, som talar för att utveckla den svenska modellen – i stället för att gå till val på att utmana den.

STEFAN STERN

senior advisor i Magnorakoncernen, före detta statssekreterare och biträdande partisekreterare för S


Missa inte Brännpunkts debattserie: