Under rubriken ”Håkan Lans föll på eget grepp” intervjuas Vinnovas chefsjurist Catharina Sojde i senaste numret av tidskriften Legala Affärer. ”Vi har gått igenom Håkan Lans-fallet”, säger hon, ”och ser inte att domstolarna begått något fel”.

Håkan Lans är ju den kände upphovsmannen till färggrafiken – en viktig del av tekniken för att presentera information på datorskärmar – och har patent på uppfinningen.

Efter att ha vunnit en segsliten strid mot japanska Hitachi för ­intrång i patentet stämde Lans 1997 ett antal amerikanska dataföretag för samma sak. Det målet är inte avslutat; processen har nu nått Nacka tingsrätt.

Vinnova, som Sojde företräder, är den stora statliga myndighet som har till uppgift att främja innovationer inom forskning och utveckling. Och Sojde är inte bara chefsjurist utan också direktör och chef för generaldirektörens kansli. Så det är inte vem som helst som uttalat sig om Lans process.

Men uttalandet är falskt. När Sojde säger att ”Vi har gått igenom Lans-fallet” syftar hon på en utredning med titeln ”Håkan Lans and the US cases regarding the patent for colour graphics”, som stoppades under märkliga omständigheter för drygt ett år sedan.

Utredningen hade letts av Sojde. Bland experterna fanns juristprofessorn, författaren och tidigare rektorn för Uppsala u niversitet, Stig Strömholm.

När rapporten våren 2007 närmade sig sin fullbordan blev det klart att en första rangens skandal var under uppsegling. Rapportens analys av processen var undermålig. Kärnfrågorna förbigicks med total tystnad.

Den viktigaste av dessa gäller stämningens giltighet. Lans motpart hade genom företaget Gateway hävdat att stämningen, som hade gjorts av Håkan Lans personligen, istället borde ha gjorts av hans helägda bolag Uniboard och därför var ogiltig.

Domstolen accepterade utan vidare detta, men stannade inte där. Domstolen ansåg också att Håkan Lans uppträtt bedrägligt och därför var skyldig till den påstått felaktiga stämningen. Det fick domstolen att frångå den huvudregel i amerikansk skadeståndsrätt som säger att vardera parten står för sina kostnader. Lans dömdes istället att betala även motpartens mycket höga kostnader.

För var och en som satt sig in i processen är dessa domslut horribla. Stämningen gjordes inte i fel namn – personen ­Håkan Lans har hela tiden ägt det aktuella patentet. Och talet om bedräglighet är bara orimligt.

Eftersom Lans aldrig var närvarande i rätten kunde han knappast uppträda bedrägligt. Något som helst tänkbart intresse av att göra så kunde han inte heller ha.

Stämningens giltighet och den påstådda bedrägligheten är alltså kärnfrågor, men dessa frågor diskuteras över huvud taget inte i Vinnova-rapporten. Några som helst försök att skapa överblick och sammanhang görs inte heller.

Men vad utreddes då i rapporten? Jo, några av experterna – jurister av lägre dignitet – tog reda på om några väl preciserade typer av procedurfel, till skillnad från materiella fel, har begåtts. I stora bilagor redovisas resultatet att några fel av de preciserade slagen inte fanns.

Därifrån glider man till att inga fel alls förekommit. Rapporten suggererar fram intrycket av felfria domstolar och av att allt gått rätt till.

Alltså är också domarna riktiga. Och precis detta upprepar Catharina Sojde istadigt i intervjun i Legala Affärer.

Men fler än Vinnova har granskat den amerikanska processen, bland andra jag själv, författaren David Lagercrantz och de framstående amerikanska juristerna Bruce Lehman och David Ross Rosenfeld. Och alla har funnit grava fel.

Men allt detta har Vinnova lämnat totalt obeaktat. Rapporten lämnade aldrig sin egenhändigt avgränsade lilla värld.

Så såg den alltså ut, den rapport som skulle presenteras den 26 juni 2007. Cirka 75 personer med viktiga arbetsuppgifter relaterade till forskning och utveckling var inbjudna.

Men så plötsligt, med kort varsel, ställdes allt in. I ett mejl den 20 juni, undertecknat inte bara av Catharina Sojde utan också av Vinnovas generaldirektör Per Eriksson, meddelades följande:

”Mötet den 26 juni kl 15-17 om samverkan kring SMF och IP är inställt. Vinnova har beslutat att skjuta upp publiceringen av rapporten.” (SMF står för små och medelstora företag och IP för ”Intellectual Property”.)

Den avgörande stöten hade satts in av Stig Strömholm. Han ringde upp Per Eriksson och menade att rapporten inte kunde offentliggöras. Och med Strömholms tyngd och auktoritet blev det så.

Exakt vilka skäl Strömholm hade vet jag inte. Men säkert är att farhågor för att rapporten på ett olyckligt sätt skulle kunna påverka den fortsatta rättsprocessen spelade in.

Och farhågorna var befogade. Kort tid efteråt stämde Gateway Håkan Lans i Nacka tingsrätt för att driva in sina amerikanska rättegångskostnader.

Hade Vinnova-rapporten då varit offentlig hade den stött Gateways orättfärdiga sak.

Nu – drygt ett år senare och medan processen fortfarande pågår – gör i stället Vinnovas framhärdande chefsjurist Gateway denna tjänst. Är det detta vi har Vinnova till?