Att underlätta och göra det billigare för husägare att hyra en del av huset skulle snabbt kunna skapa många studentbostäder, särskilt i Stockholm.
Foto: PONTUS LUNDAHL/SCANPIX
Förra året färdigställdes det 125 studentbostäder. Även om det är en unikt låg siffra har byggandet av studenbostäder varit alltför lågt länge. Bristen på studentbostäder skapar problem för våra lärosäten att erbjuda en attraktiv utbildning vilket på sikt gör att de får svårare att konkurrera med lärosäten i andra länder. Likaså skapar bostadsbristen för unga och studenter flaskhalsar i såväl utbildningssystemet som på arbetsmarknaden.
Att bygga sig ur studentbostadsbristen är svårt dels för att det tar för lång tid – dels för att den generation som nu kommit i ålder för högre studier är unikt stor. Under åren 1990-1992 föddes det varje år cirka 123 000 barn i Sverige vilket nu ökar trycket på såväl den högre utbildning som på bostadsmarknaden.
Men det går att på relativt kort tid skapa många nya bostadstillfällen för unga och studenter om bara den politiska viljan finns.
I Norge äger närmare 77 procent av befolkningen sin egen bostad. Det i sig är en siffra som vi i Sverige borde fundera på med tanke på vårt bostadsbestånd som till rätt stor del består av hyresrätter varav närmare hälften är kommunalt ägda.
Men lika intressant är att hela 13 procent av norrmännen hyr sin bostad av en privatperson. Var femte ensamstående norrman ordnar sitt boende genom att hyra hela eller eller delar av någon annans bostad. Enligt den senaste norska folk- och bostadsräkningen hyrde 256 000 norrmän sin bostad av en privatperson.
I Sverige, som har dubbelt så stor befolkning, uppger endast 70 000 privatpersoner för Skatteverket att de haft intäkter från privat uthyrning. Det berättar att den svenska hyresmarknaden för privatbostäder är ytterst begränsad.
Varför väljer då så många norska villaägare att hyra ut delar av sin villa? Sannolikt därför att man i Norge dels får komma överens med hyresgästen om hyran och dels att inkomst vid uthyrning av upp till halva husets yta är skattefri.
De norska reglerna för uthyrning av privatbostad innebär inte bara att det norska bostadsbeståndet kan hantera demografiska fluktuationer på ett kostnadseffektivt sätt utan också att hushåll som vill bygga en villa eller köpa en befintlig kan räkna in en mindre hyresintäkt i sin boendekalkyl.
För äldre personer i större hus med utflugna barn kan det vara av stort värde inte bara ekonomiskt utan också ur ett trygghetsperspektiv att kunna hyra ut en del av bostaden till en yngre person man har förtroende för.
Vi kan idag inte säga exakt hur många bostadstillfällen som skulle uppstå om vi i Sverige införde ”norska” regler för uthyrning av privatbostäder. I Norge har hushåll och byggföretag med de förmånliga reglerna som grund under en längre tid utformat villorna för att en del av dem ska vara uthyrningsbara. Vi har inte haft motsvarande regler i Sverige och därför är det mindre vanligt än så länge. Men vi har rot-avdrag som med fördel skulle kunna användas av villaägare för att göra de om- och tillbyggnader man anser krävas för att skapa en ny bostad att hyra ut.
Att låta villaägare och hyresgäster komma överens om hyran drabbar ingen. Om hyresintäkten dessutom är skattefri kan hyran dessutom sättas lägre. Norska regler skulle med andra ord inte drabba någon negativt, utom statskassan.
Men även den statsfinansiella kostnaden för att göra intäkter från uthyrning av upp till halva bostaden skattefri är relativt blygsam eftersom den verksamheten idag, tyvärr, är relativt blygsam. Svenska folket hade en beskattningsbar inkomst från uthyrning av privatbostad på 1,6 miljarder 2008.3 Av detta skulle 30 procent (480 miljoner kronor) betalas i skatt. Det beloppet utgör därmed det högsta tänkbara skattebortfallet som skulle kunna uppstå. En stor del av det (300 miljoner kronor4) har regeringen redan ”betalt” genom att höja avdragsbeloppet vi uthyrning av privatbostäder från 4000 kr till 18 000 kronor.
Det resterande beloppet som skulle bli den statsfinansiella kostnaden är ett lågt pris att betala för att på kort tid lösgöra ett stort antal bostadstillfällen för unga och studenter som för närvarande kanske tvingas tacka nej till jobb eller utbildningsplats då man inte finner ett boende. Sannolikt skulle det också bli en stark byggsignal till småhusbranschen som i stort sett ligger kvar på samma låga produktionsnivå sedan finanskrisens början 2008.
Mycket talar för att dessa bostadstillfällen skulle kunna uppstå i storstadsregionerna där bostadsbristen och prispressen uppåt är som störst. De samhällsekonomiska vinsterna skulle bli stora när vår bostadsyta nyttjas på ett mer effektivt sätt och fler unga kommer närmare attraktiva arbetsmarknader.
Somliga kan tycka att det är alltför spartanskt att bo i en del av någon annans hus. För en person i början av vuxenlivet kan det dock vara nödvändigt att göra det när man studerar eller har sitt första jobb. Och vad är alternativet för samhället? Att det förra året färdigställdes 125 studentlägenheter kan enbart bero på att marknadens aktörer inte kan bygga bostäder till de hyror som kunderna är beredda att betala. Att subventionera fram bostadsbyggande har regeringen stängt dörren för. I dessa ekonomiskt skakiga tider torde det vara en rimlig hållning.
Det mest ansvarsfulla och mest samhällsekonomiskt fördelaktiga för staten måste då vara att ge småhusägare incitiament och verktyg att skapa nya bostadstillfällen i sina bostäder. Kostnaden för staten jämfört med andra reformer som diskuteras är mycket låg. Potentialen för såväl bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och utbildningsväsendet, är mycket stor.
JOACIM OLSSON
vice förbundsdirektör, Villaägarnas riksförbund
DANIEL LILJEBERG
chefekonom, Villaägarnas riksförbund
