Snarare än att snegla på USA bör vi vara stolta över våra representativa politiska institutioner, skriver Torbjörn Tännsjö.
Anmärkningsvärt i årets valrörelse var formerandet av alliansen. Resultatet blev att också den andra sidan kom att uppfattas som mer enhetlig än den var. Då alliansen fanns på ena sidan tvingades samtidigt det så kallade vänsterblocket ihop på den andra. Och om alliansens enhetlighet uppfattades som en styrka uppfattades vänstersidans oenighet som en svaghet.
Det var utgångspunkten för många av journalisternas frågor. Det var som om vi fått tvåpartisystem i vårt land! Frågor man måste ställa sig är därmed: Är vi på väg mot ett tvåpartisystem? Är det önskvärt?
Låt oss jämföra med ett system som det nordamerikanska. Där finns två partier som konkurrerar med varandra. Varför har de två partier och vi så många? Förklaringen är enkel: valsättet. De har majoritetsval, vi ett system med strikt proportionalitet. Men här upphör inte skillnaderna. De olika systemen är tänkta att realisera olika demokratiideal.
Den svenska demokratin bygger på ett representativt
ideal. Målet är att folkets vilja ska komma till politiskt uttryck. Då inte alla kan träffas under ekarna, som Rousseau tänkte sig det, för att fatta majoritetsbeslut, så utser vi en riksdag, som fattar besluten åt oss. Då riksdagen är representativ för folket, något som ska garanteras av det proportionella valsättet, kommer den att fatta ungefär de beslut vi skulle ha fattat om vi alla hade kunnat delta.
Tvåpartisystemet är annorlunda. Målet är inte att folket via riksdagen ska stifta lagar, utan att det vid de allmänna valen ska få bestämma vilka som ska styra över det.
Den som framför andra stått för detta ideal är ekonomen Joseph Schumpeter. Han förkastade tal om folkviljan som ren metafysik. Och han menade att väljarna skulle tänka på annat än politikens sakfrågor. Dessa hanterades bäst av experter. Hans demokratiska ideal var alltså blygsamt. Det var nog om människor fick välja mellan konkurrerande eliter vilka regelmässigt tävlade med varandra om deras gunst.
Vore ett sådant system önskvärt i
vårt land? Nej, snarare än att snegla på USA bör vi vara stolta över våra representativa politiska institutioner.
Men för att de ska fungera måste partier uppträda med skarpa budskap i valrörelserna, så att väljarna får ta ställning till reella politiska alternativ. Då en regering efter ett val ska bildas blir det en fråga om förhandlingar. En förskjutning av de politiska sympatierna i väljarkåren kan komma till uttryck genom en ny regeringskonstellation.
Ett sådant system tvingar politikerna att resonera med väljarna om sakfrågor. Den alternativa, tvåpartimodellen, flyttar fokus från sak till person. Det leder till en förflackning av det politiska samtalet. Det medför politisk apati bland väljarna, manifesterad i ett lågt valdeltagande.
Anhängarna av Schumpeters elitistiska modell brukar inte se ett lågt valdeltagande som något problem. Hälsan tiger still, brukar de hävda. Men det är ett problem då ett helt folk förlorar intresset för politikens sakfrågor.
Anhängarna av den elitistiska modellen
brukar också hävda att det är farligt när vanligt folk tar ställning i sak, då ställningstagandet kan bli grovt odemokratiskt, till exempel främlingsfientligt. Så kan det förstås gå, och så gick det i viss mån i årets valrörelse. Men också de främlingsfientliga åsikterna bör artikuleras och bemötas i ett öppet samtal.
Detta synsätt bygger förstås på en någorlunda optimistisk syn på det rationella samtalets förmåga att i det långa loppet leda till kloka resultat. Men denna försiktiga optimism är välgrundad.
Är det möjligt med övergång till tvåpartisystem i vårt land? Nej, inte inom ramen för vår nuvarande författning.
Alliansen kommer inte att bli långlivad. Centerpartister som ogillar alliansens kärnkraftsromantik, folkpartister som vill hålla fast vid liberala ideal, kristdemokrater som tar sin värdegrund på allvar och moderater som önskar ett nyliberalt systemskifte, biter nu ihop.
Men på sikt kommer de opinioner, som förlorat företrädare, på nytt att få sådana. Utbrytningar kommer att ske, nya
partier bildas, och i vårt proportionella system har de goda utsikter att komma in i riksdagen och välta spelet över ända.
Bör vi då ändra författningen för att möjliggöra tvåpartisystem? Kanske drömmer några av arkitekterna bakom alliansen om att ta detta steg. Sammanslagning till ett parti och en rejäl författningsreform med övergång till majoritetsvalkretsar - är det vad de önskar?
Ett sådant steg skulle innebära en devalvering av de demokratiska idealen.
