Med intresse iakttar jag de utspel som ingår i regeringens illusionism: ”glöm den senaste skandalen, titta vad den här handen gör i stället.”

Först försökte man dra mediefokus från Schenströmaffären genom att skicka fram Carl Bildt i ett utspel om utrikespolitiken, ett trick som fungerade:

I SvD den 6 november meddelade Bildt med lämplig statsmannamässighet – ”glöm Schenström, titta vad den här handen gör i stället!” – att han vill driva agerande utrikespolitik i form av exempelvis internationella fredsinsatser, så som svenska insatser i Mellanöstern.

Carl Bildt betraktas ju av många ännu som seriös moderat, även om det finns skäl att citera huvud­ledaren i DN 21/10 förra året:

”En del av de områden som den frie företagaren Bildt engagerat sig i hör till jordens smutsigaste, i bildlig bemärkelse. Oljan i Sudan och oligarkernas Ryssland är platser där det mesta av god affärssed och uppförandekodexar saknas.”

Och nu – ”glöm att så många ledande moderater anlitat svart arbetskraft, titta vad den här handen gör i stället!” – säger finansminister Anders Borg att han tycker det vore roligt med en mer undervisningsinriktad förskola och gärna röjer utrymme för detta redan i nästa budget.

Finansministern tar över utform­ningen av barnomsorgspolitiken. Vilket intressant utspel!

Utspel är ordet. I en folkbildande debattartikel i Expressen 25/10 pekade Resumés chefredaktör Viggo Cavling på symbiosen mellan medier, marknadsförare och politiker som i dag driver de senare att kontinuerligt servera de förra olika utspel formulerade av dem i centrum, PR-folket.

Ruljangsen framstår för mig som hermetisk nog att helt utesluta medborgarna.

Mitt uppdrag som fattig men hederlig fri publicist – fri från lojalitetsband med politiker,

medier och reklambyråer – är att om nödvändigt i allmänhetens intresse strimla dessa utspel. Uppdraget är i detta fall inte särskilt svårt:

Hur skulle det ekonomiska utrymmet för en mer undervisningsinriktad förskola se ut i nästa budget, om Anders Borg fick råda?

Det kan sägas med ett ord, tro mig: nedskärningar. Närmare bestämt en destruktion av svensk förskola i nuvarande form till förmån för en billigare klassrumsvariant: en fröken, tjugofem barn, från tre års ålder.

Före tre års ålder behövs ingen förskola alls. För vem – utom de onda mödrar som egoistiskt hellre jobbar än tar hand om sina kära små i hemmet – behöver barnomsorg före tre års ålder när det finns vårdnadsbidrag?

Möjligen – trots detta utspel

på ett helt annat regeringspolitiskt verksamhetsfält än vi vanligtvis förknippar med finans­ministeriet – är Anders Borgs kunskaper om förskolepedagogik så pass begränsade att han på frågan: ”Vad är reggio emilia?” skulle svara: ”Eh … Ett vindistrikt?

En italiensk ost?”

Själv har jag sett svensk förskola inifrån under tjugo års tid – mitt äldsta barn började på dagis 1987, mitt yngsta för fyra år sedan. Jag har sett reggio emilia och andra väl fungerande pedagogiska metoder lära mina barn läsa, skriva, räkna och utveckla en natur­vetenskaplig nyfikenhet på världen långt före sexårsverksam­heten.

Jag anser att dessa metoder borde tillämpas inte bara på dagis utan högre upp i undervisningssystemet. Problemet är att det skulle kräva bara lite mer personaltäthet i lågstadieklasserna.

Jag har också sett hur kontinuerliga nedskärningar av antalet personal per barn i förskolan de senaste decennierna har satt svenska förskolepedagoger under allt hårdare press. De sviker inte. De fortsätter under allt tuffare omständigheter att göra sitt jobb.

Men jag kan livligt föreställa mig en regeringspolitisk taktik som går ut på att genom nedskärningar undergräva förskolans pedagogiska arbete till den grad att klassrumssituation från tre års ålder till sist är det enda möjliga.

Kommer Anders Borg undan med att kalla detta en ”kvalitetshöjning” i förskolan, då har rege­ringen lyckats med ännu ett trick à la Storebror 1984:

Krig är fred, frihet är slaveri, segregation är integration,

valfrihet i vården är privat vårdmonopol (detta kan bli verklighet mycket snart i exempelvis södra delen av Stockholms läns landsting), skydd för individens integritet är statsbuggning av individen, kvalitetssänkning är kvalitetshöjning.

Maria Küchen är författare och kulturkritiker.

Hon har gett ut ett tjugotal böcker i olika genrer och skriver regelbundet i bland annat Amelia och på Expressens kultursida. Hennes senaste bok har titeln ”Att skriva börjar här”.