Det så kallade helikopterrånet innehåller många detaljer tacksamma för medial exponering. Vid rapportering om brott står allmänhetens intresse av information mot de enskildas rätt till integritet och rättsväsendets behov av att inte bli störd i utredningsarbetet. Vilket ansvar har medierna och polisen för information som sprids om grova brott?

Tidigare pressombudsmannen Olle Stenholm gjorde i ett debattinlägg i SvD 8/5 2006 åtskillnad mellan ”allmänt intresse” och allmänintresse. Stenholm menade att det förra kan vara vad som helst som intresserar människor, till exempel även skvaller. Det senare har ett relevanskriterium. Allmänintresset betjänas i pressen av sådana publiceringar som bidrar till förståelsen av den tid och det rum vi lever i.

Är det då av ”allmänintresse” att man på ett tidigt stadium i en polisutredning får se pixlade bilder av misstänkta eller bilder på deras hus? Ligger det i ett allmänintresse att få redo- görelser av misstänktas ålder, familjeförhållanden, yrkesmässiga kopplingar, vilka brott de tidigare varit misstänkta/dömda för, deras etnicitet etc.

Är det i ett tidigt utredningsskede viktigt att få läsa vad deras flickvänner tycker eller till och med vad de själva tycker? När krockar i sådana fall detta intresse med den skada för den enskilde, och/eller de risker för rättssäkerheten och möjligheten att klara upp brottet som publiceringen av dessa uppgifter medför?

Skador orsakade av den sortens journalistik är numera större än det förefaller vid första anblicken. Samma dag som polisen grep den så kallade helikopter- piloten publicerades hans namn och bild opixlad på ett mycket populärt internetforum.

Lite senare publicerades på en blogg en lista med de misstänkta, bilder på vissa av dem samt födelsedata, uppgifter om tidigare domar, engagemang i bolags- styrelser, familjeförhållanden med mera. Denna blogg mångdubblade genom detta sitt tidi- gare rekord i antal besökare. Men hur kunde dessa uppgifter komma fram så snabbt?

Det började med att traditionella medier publicerade nyheten om att polisen hade gripit en helikopterpilot.

Klockan 16.04 länkades en artikel från dn.se till ett inlägg på en tråd om helikopterrånet på ovan nämnda internetforum.

En tråd likt denna fungerar som en mötesplats för ett stort antal medlemmar som agerar utredare där uppgift läggs till uppgift. DN-artikeln, som måste bygga på läckor från polisen, innehöll tillräckligt med information för att en medlem klockan 18.08 (efter över 5000 inlägg i tråden) kunde lista ut namnet på piloten och klockan 18.23 fanns även en länk till en bild på honom.

Om vi börjar med skadan för den enskilde. Om den misstänkte i en brottsutredning i ett senare skede visar sig vara oskyldig till brottet, vilket inte är särskilt ovanligt, hur ska denne kunna gottgöras för den skada som offentliggörandet av misstankar eller andra känsliga uppgifter om honom/henne medfört?

Vilken hänsyn ska man ta till den skada som den misstänktes anhöriga lider av att bli utpekade offentligt? Ska man vara rättslös om man till exempel råkar ha en pappa som är misstänkt eller till och med dömd för brott?

Vidare riskerar rättssäkerheten att påverkas av att medier tidigt i en utredning pekar ut ”skyldiga”. Även domare och nämndemän läser tidningar och får ta del av obekräftade uppgifter om ett tidigare kriminellt förflutet eller ex-flickvänners anonyma berättelser om någons våldsamma beteende. Detta kan försvåra för åklagare och domstol att fatta objektiva beslut.

Detaljerade beskrivningar av ett brott och intervjuer med brottsoffer kan försvåra möjligheten för rättsväsendet att klara upp brott. Vittnesmål kan bli oanvändbara när hela händelse- förloppet och alla andra detaljer redan är allmänt kända. Ur vår synvinkel är det svårt att se att ”allmänintresset” kan rätt- färdiga de skador för den enskilde, rättssäkerheten och brotts- utredningen som publiceringen av dessa uppgifter orsakar.

Denna journalistik handlar nog snarast om att tillfredsställa ett ”allmänt intresse” eller ”den oemotståndliga nyfikenhet” (som Gun-Britt Sundström utrycker det i en replik till Stenholm) som brottet i fråga har väckt hos människor. I fallet med helikopterrånet kan konstateras följande: Om polisen i första skedet inte hade läckt uppgifter om misstänkta hade medierna inte kunnat publicera dessa. Den tidning som först publicerade dessa uppgifter skulle förmodligen aldrig drömma om att publicera namn och bild på misstänkta i detta skede av en utredning.

Men eftersom man valde att publicera så detaljerade upp- gifter om till exempel den misstänkte helikopterföraren att denna med lite ”detektivarbete” gick att identifiera så skedde detta också på olika internet- forum och bloggar som inte känner sig bundna av några press-etiska regler. Detta är knappast det enda fallet av detta slag.

Den enskilt viktigaste åtgärden för att förebygga denna typ av publiceringar är alltså att polisen lär sig att ”hålla käft” som justitieministern formulerade det häromdagen.

HELENA DU RÉES

jur. dr, kriminolog

JERZY SARNECKI

professor i allmän kriminologi