Rasmus Törnblom

Vem är vår tids Emil? Jag vet vad jag tror att Astrid Lindgren hade berättat om. Om en kille i Lönneberga som inte heter Emil utan Samir.

Rasmus Törnblom

Många är uppvuxna med Astrid Lindgrens mångsidiga och målande berättelser om bland andra Emil, Ronja och Rasmus. Det är fortfarande i vår tid viktiga och formande berättelser om människor, relationer och äventyr. Bullerbyn, Lönneberga och barnhemmet Västerhaga berättar också en historia om ett Sverige som har varit och som vi genom otaliga berättelser har lärt oss att både älska och förundras över. Vår bild av det Sverige som vi som barn bad våra mor- och farföräldrar berätta om målades i stor utsträckning av Astrid Lindgren.

Samtidigt väckte flera av hennes böcker till en början debatt. Pippi Långstrump anklagades till exempel för att bidra till ”ungdomens förvildning”. Ändå har Astrid Lindgrens berättelser om gärdsgårdarnas, barnhemmens, de röda stugornas och Saltkråkans Sverige mer än skolans historielektioner format synen på det svenska kulturarvet.

Den romantiserade bilden av dåtidens Sverige blir viktig i debatten om Sverige i dag. Inte minst utifrån att det är just bevarandet av ideal och föreställningar från en tid för länge sedan som den politiska debatten ofta kommer att handla om. När Sverigedemokraterna drömmer om vad som varit och i bevarandet av det förgångna förklär främlingsfientlighet och unkna värderingar är det dags att fundera över vilka berättelser Astrid Lindgren skulle ha berättat om vår tid. Vilka frågor kommer våra barnbarn att ställa till oss? Hur var det Sverige som formade oss? Vem är vår tids Emil? Jag vet vad jag tror att Astrid Lindgren hade berättat om.

Om en kille i Lönneberga som inte heter Emil utan Samir och som, när han var barn, var stökig, hittade på upptåg och hyss och som när hans pappa skällde tog sin tillflykt till fotbollsplanen. Att den stökiga pojken, precis som Lönnebergas Emil, skulle sluta som kommunalråd i Hultsfred var knappast någonting som Lönnebergaborna skulle kunnat tro.

Om Ronja, som inte fann sin tids ifrågasatta och ibland förbjudna kärlek hos Birk utan hos Ylva. Och jag hoppas att Ronjas och Ylvas kärlek kommer att vara lika självklar som Ronjas och Birks kärlek var för oss.

Om Pippi, som inte jagades av Prussiluskan från socialtjänsten och som Tommy och Annikas föräldrar aldrig skakade på huvudet åt. En Pippi som i stället hyllades, beundrades och fascinerade sin omgivning för sin frispråkighet, sin normkritik och sitt egna sätt. Vi kanske i dag snarare känner henne som Lady Gaga eller Beyoncé.

Om en föräldralös pojke som på samma sätt som Rasmus lämnade barnhemmet, lämnade sitt hemland i sökandet efter en familj och någon att bli älskad av. Vår tids Rasmus på luffen heter Sinan och är ett ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. På samma sätt som det i Rasmus värld bara var de blonda flickorna med lockigt hår som blev valda på barnhemmet var det ingen som till en början välkomnade Sinan med öppna armar. När detta berättas hoppas jag att det är lika självklart att bli arg på dem som vill skicka tillbaka Sinan till Afghanistan, som det en gång var att bli arg när polisen ville ta Rasmus tillbaka till barnhemmet.

Om Bullerbyn, som inte längre bebos av klassiska kärnfamiljer utan av stjärnfamiljer. Att Britta och Anna bor med pappa och pappa är i Bullerbyn lika naturligt som att Olle till en början inte bara saknar en pappa utan först får ett syskon när mamma Lisa gör en insemination. Det är ett Bullerbyn där barnen leker, hittar på äventyr och där vardagslivet är en idyll att längta till.

Om Saltkråkan, som inte längre utspelar sig i Stockholms skärgård utan som tack vare fri rörlighet och ekonomisk tillväxt kan utspela sig var som helst i Medelhavets övärld. Kanske på en liten ö i Grekland med vitkalkade hus med blå fönsterluckor. Dit svenskar varje sommar kommer och där en och annan öbo, precis som Saltkråkans Söderman, muttrar något om att ”Ja nu kommer sommargästerna. De är som Egyptens gräshoppor.”

Om Bröderna Lejonhjärta, en saga som när den berättades för oss bara var en saga från en tid som aldrig hade funnits. Även den här gången handlar det om två bröder som drömmer om ett liv i frihet och kämpar för det goda. Skillnaden är att deras flykt är på riktigt och sker från dagens Syrien. Förhoppningsvis kommer den verkligheten i framtiden att kännas lika främmande som sagan om Bröderna Lejonhjärta känts för oss.

Om ett öppet, modernt och respektfullt Sverige tror jag att Astrid Lindgren hade berättat. Dit människor kommer från hela världen för jobb, studier, kärlek och undan krig och förföljelse. Där allas kärlek är lika självklar och respekterad. Där normkritik och frispråkighet har besegrat modern sexism och gamla könsroller. Där tillväxt och rörlighet har gjort världen större och öppnare. Långt bort från romantiserade gärdsgårdar, främlingsfientlighet och könsroller från 1800-talet.

RASMUS TÖRNBLOM

förste vice förbundsordförande Moderata ungdomsförbundet