Efter min ursprungliga brännpunktsartikel 21 oktober har några andra inlägg kommit. Tyvärr har inte socialministern själv hörts av i debatten. Jag och många med mig vill fortfarande veta varför han motsätter sig en möjlighet att rädda liv genom organdonation i ett fall där detta kan ske utan att skada någon, dvs med fortsatt respiratorvård av en patient, där fortsatt vård inte gagnar patienten men där denna skulle kunna bli en organdonator. Av de som skrivit i detta ämne har Ylva Johansson och jag samma åsikter i grundfrågan och vill båda ha en utredning. Även om Ylva Johansson är socialdemokrat så har jag svårt att tro att detta är en partiskiljande fråga, utom möjligen för KD.
Av de två andra tycker Nils Ståhl, överläkare i neurokirurgi, tillika ordförande i Svensk Neurokirurgisk förening, att allt är bra som det är. Argumentationen är dock förbryllande. Han skriver att man med hjälp av skiktröntgen kan veta att det är en stor blödning med stor inklämning av hjärnan och att man erfarenhetsmässigt vet att total hjärninfarkt då inträder inom något dygn. Sedan tyck Ståhl inte uppmärksammat att vården bör avbrytas om den inte är till medicinsk nytta för patienten. Eftersom Ståhl inte tycks bry sig om denna aspekt så löser sig problemet; man fortsätter respiratorvård i avvaktan på total hjärninfarkt. Det är ju precis det jag förslår att man ska få göra. Jag tycker dock att det är bättre att man talar klartext till de anhöriga och informerar om att enda anledningen till fortsatt respiratorvård är donationsmöjlighet. Därför behövs en utredning som harmoniserar lagstiftningen inom vård, donation och transplantation.
Jan Eklund, tidigare intensivvårdschef på Karolinska, fokuserar till en början på en annan lag, nämligen lagen om kriterier för fastställande av döden. Han motsätter sig förändringar i denna. Jag har inte föreslagit en ”snabbutredning” som med ”några penndrag” ändrar denna lagen. Däremot kommer denna lag att i viss mån beröras om utredningen också ser på möjligheten till donation efter hjärtdöd. Det är en verksamhet som framgångsrikt bedrivs i flera länder. Sedan motsätter sig Eklund att ”..man kanske under flera dagar – skall intensivvårda någon….bortom allt hopp i väntan på att hjärndödskriterierna ska uppfyllas, då öppnas dörren till en helt ny värld.” Detta strider tydligen mot Eklunds medicinsk etiska tänkande. Eklund säger särskilt att detta gäller även om patienten sagts sig vilja donera. Här gäller det att låta förnuftet få göra sig hört och inte bara reagera med emotionella reflexer. För det första så behöver det onekligen regleras hur länge en sådan vård får pågå. Men det allra viktigaste är att liv kan räddas – och det ingår väl också i det medicinskt etiska tänkandet? Dessutom blir jag upprörd som potentiell patient och donator att Eklund så utan vidare tycker sig kunna köra över patientens vilja.
Hur länge bör man få fortsätta med respiratorvård för en medvetslös döende patient med stor hjärnblödning efter det att sådan vård inte längre gagnar patienten. Till att börja med så länge att man kan ta reda på patientens inställning till organdonation. Detta bör göras skyndsamt. Är inställningen negativ så avbryts respiratorvården. Är inställningen positiv så bör vården få fortsätta ytterligare en tid innan respiratorn stängs av. Hur länge respiratorvården får fortsätta behöver behandlas av en utredning. Jag delar Göran Hägglunds åsikt att vi inte ska ha ett lager av ”reservorgan” som ligger och väntar. Detta är dock inget argument för att inte tillåta fortsatt respiratorvård utan för att ha en rimlig tidsgräns.
Om patienten inte utvecklar total hjärninfarkt(dör) inom tidsgränsen, så stängs respiratorn av. I ett sådant fall finns i dag i Sverige inte möjligen att donera efter hjärtdöd. Detta borde också utredas.
Det finns många skäl till en utredning kring dessa frågor. Om Hägglund inte vill tillsätta en sådan med rimliga direktiv, så borde Socialutskottet och Riksdagen agera.
STELLAN WELIN
professor vid Linköpings universitet, medlem i OFO:s etikråd (Organisation för organdonation i Mellansverige)
