Kirunabornas stolthet Stadshuset från1962 är ett erkänt arkitektoniskt minnesmärke som betyder mycket för Kirunaborna, skriver Fickler, von Arnold och Bjurström.
Foto: Vertil Ericson/Scanpix
För att kunna riva några av Kirunas viktigaste byggnadsminnen, Kiruna stadshus, Kiruna Järnvägsstation och förvanska Hjalmar Lundbohmsgården så har Kiruna kommun och det statligt ägda gruvföretaget LKAB ansökt hos länsstyrelsen i Norrbottens län om att häva byggnadsminnesförklaringen.
Beslutet fattas inom kort. Att de inte kan stå kvar på sin nuvarande plats är ett faktum, annars går det inte att fortsätta att bryta malmen.
Men har vi råd att inte flytta alla dessa tre byggnadsminnen till en ny plats? Både sociala, kulturella och historiska skäl talar för att flytta dem till det nya Kiruna som nu planeras. Kostnaden för att ansvarsfullt demontera och flytta husen, vilket är fullt möjligt, är en bråkdel i sammanhanget. Att bygga nytt kostar också pengar. Det är lätt att glömma. De är alla tre viktiga symbolbyggnader för fram växten av det moderna Sverige.
Järnvägsstationen från 1915, ritad av Folke Zetterwall, symboliserar i stramt nationalromantisk stil en av förutsättningarna för Kirunas existens – malmbanan. Kirunabornas stolthet Stadshuset från 1962, ritat av Arthur von Schmalensee, är ett erkänt arkitektoniskt minnesmärke och ett hus som verkligen används av och betyder mycket för Kirunaborna. Hjalmar Lundbohmsgården från 1895 är den äldsta kulturhistoriska miljön i Kiruna. Här bodde den legendariske Hjalmar Lundbohm, LKAB:s förste disponent, som även hade ett avgörande inflytande på utformningen av samhället Kiruna.
Byggnadsminnesförklaring enligt kulturminneslagen är det starkaste skydd som en byggnad kan få enligt svensk lag. Det betyder att den är så märkvärdig att vi vill vara säkra på att den inte förändras eller skadas. Vid en jämförelse med till exempel England ställer vi i Sverige dessutom mycket höga krav på det kulturhistoriska värdet innan skyddet kan ges.
Lagskyddade byggnader är materialiserade minnen, som ibland är det enda vi har kvar för att förstå hur vårt samhälle har vuxit fram. De är viktiga för känslan av delaktighet och för integrationen. De berättar om viktiga händelser, människor, unika konstruktioner eller så är de helt enkelt så hantverksmässigt eller konstnärligt fulländade att de är viktiga att spara till våra efterkommande. De är oersättliga.
I ett långsiktigt uthålligt samhälle är det orimligt att handskas såväl med ändliga resurser som med kulturellt kapital på det vårdslösa sätt som den förslagna hävningen av skyddet ger möjlighet till. Återställande av gamla hus innebär fler arbetstillfällen och förbrukar mindre material och energi än att bygga nytt.
En allvarlig konsekvens av eventuella rivningar där LKAB och indirekt staten är huvudman är dessutom att de urskuldar de redan alltför stora avsteg från lagens avsikt som i stort som smått görs runt om i landet. Se Göteborg med ett höghus mitt i det kulturskyddade posthuset, se Halmstad som river sin berömda sporthall, se Stockholm som vanvårdar sin stadssiluett och Umeå med planerade rivningar av historiskt viktiga byggnader trots att staden är kulturhuvudstad.
Vi uppmanar Kiruna kommun, LKAB och Länsstyrelsen i Norrbottens län att visionärt ta vara på potentialen i att flytta och bevara Stadshuset, Hjalmar Lundbohmsgården och järnvägsstationen i Kiruna.
Du och jag som genom staten äger LKAB behöver också vara tydliga med att vi vill att lagen skall respekteras. En väl genomförd flytt kommer inte bara att bespara Sverige skammen att inte kunna ta hand om ett viktigt nationellt kulturarv. Det kommer att ge Kiruna internationell uppmärksamhet. Det skulle föra med sig viktig kunskapsutveckling, nya arbetstillfällen och kommer framförallt att få stor betydelse för framtidens Kirunabor och för stadens identitet.
STEPHAN FICKLER
verksamhetschef Byggnadsvårdsföreningen
CATHERINE PAUES VON ARNOLD
ordförande Europa Nostra Sverige, organisation som verkar för bevarande av Europas kulturarv
KERSTIN WESTERLUND BJURSTRÖM
ordförande ICOMOS Sverige
