Relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden regleras via lagar och kollektivavtal. Ska de senare även fortsättningsvis fungera effektivt krävs att parterna kontinuerligt utvecklar och anpassar avtalen till den verklighet där de ska tillämpas. Avtalen måste vara attraktiva både för företag och medarbetare, annars väljer dessa i ökad utsträckning att stå utanför kollektivavtalen, vilket undergräver avtalens legitimitet och därmed öppnar för ökad lagstiftning.

Parter som använder kollektivavtalen enbart som ett sätt att stärka sin egen makt eller som slåss för att behålla en verklighet som inte längre finns, är därför i praktiken systemets dödgrävare.

Ett område där kollektivavtalen måste utvecklas är principerna för lönebildningen. Det är viktigt att dessa frågor kommer i fokus under höstens avtalsrörelse. Avtalen måste utvecklas så att lönesättningen sker mellan företagen och medarbetarna. I de flestas ögon är det självklart att lönen ska bestämmas i det företag man arbetar men verkligheten är en annan. Alltför många avtal har väldigt styrande regler för hur stora löneökningarna ska vara och hur löneökningar ska fördelas i företaget.

Tarifflöner, generella löneökningar och individgarantier – att alla alltid ska få en löneökning – dominerar avtalen. Sådana regler tar inte hänsyn till olikheter mellan företags betalningsförmåga men innebär framför allt att företagen inte kan betala löner som återspeglar medarbetarnas bidrag till verksamheten. Lönesättningen kan då inte användas för att styra verksamheten utan blir enbart en kostnad. Bortsett från att företagen har ett starkt intresse av att undvika sådana kollektivavtal anser inte heller medarbetarna att den typen av avtal är bra.

En mängd undersökningar visar detta. En ny undersökning bland över 1000 förvärvsarbetande, utförd av Demoskop på uppdrag av Svenskt Näringsliv, visar starka kontraster mellan hur lönerna bestäms i dag och hur medarbetarna vill ha det. Tre av fyra i privat sektor vill ha att lönen ska bestämmas mellan chef och medarbetare. Av dessa tycker två tredjedelar att det ska ske utan stöd av det lokala facket medan en tredjedel anser att det lokala facket ska involveras. Enbart ett fåtal (6 procent) vill att lönen ska bestämmas av det centrala kollektivavtalet.

Denna kontrast mellan hur kollektivavtalen i dag är konstruerade och vad medarbetarna vill gäller för alla kategorier av medarbetare, men den är skarpast bland LO-medlemmar. 70 procent vill att lönen bestäms mellan chef och medarbetare men bara 33 procent upplever att det går till så. Endast 13 procent av LO-medlemmarna vill att lönen ska bestämmas av det centrala kollektivavtalet. Medlemmarnas önskemål står alltså i uppenbar kontrast till LO-förbundens lönepolitik. Det är inte vår sak att bestämma fackens lönepolitik men det är bekymmersamt att facken med hot om stridsåtgärder kräver avtal som inte har legitimitet ens hos fackens medlemmar.

En konsekvens av att driva frågor i konflikt med medlemmarnas intressen är att många röstar med fötterna, det vill säga färre väljer att vara med i facket. Under de senaste 10 åren har LO tappat en fjärdedel av sina medlemmar, ungefär 500000. Att avtalsslutande parter redan inom vissa avtalsområden i praktiken representerar en minoritet är ett hot mot avtalens legitimitet.

Att främst Saco-förbunden och Ledarna ökar i medlemsantal, beror antagligen bland annat på att de bedriver sin verksamhet med utgångspunkt från den enskilde medlemmens behov och önskemål. Även om dessa förbund inte är nöjda med hur den individuella lönesättningen fungerar i alla hänseenden så fokuserar man på hur den ska förbättras, medan andra fack i praktiken stänger utvecklingen mot en mer lokal lönebildning.

Arbetsgivarparterna vill i höstens och vinterns avtalsförhandlingar fortsätta utvecklingen av kollektivavtalen i den riktning som företagen och medarbetarna vill ha. En lönebildning där lönen bestäms i företagen främjar företagens tillväxt och medarbetarnas utveckling. Med en sådan utveckling kan vi träffa centrala avtal som ger arbetsfred och goda förutsättningar för företag och medarbetare att växa tillsammans.

PER HIDESTEN
vice vd Skogsindustrierna

PER AHL
vd Stål och Metall Arbetsgivareförbundet samt Svemin och Svemek

PETER JEPPSSON
vd TransportGruppen

DAG KLACKENBERG
vd Svensk Handel

JONAS MILTON
vd Almega

OLA MÅNSSON
vd Sveriges Byggindustrier

ÅKE SVENSSON
vd Teknikföretagen