Jag blir ledsen och upprörd över de förvirrade påhoppen från Nils-Eric Sandberg på Brännpunkt den 28/12. Han påstår sig bemöta min artikel på Brännpunkt den 28/11 där jag kritiserar den ogenomtänkta och onyanserade storsatsningen på KUB-test, som syftar till att hitta foster med Downs syndrom (DS).

Jag skrev tydligt att det som upprör mig är vissa politikers och läkares agerande och att jag inte kland-rar enskilda mödrars val i abort- frågan.

Jag skulle antagligen också bejakat abort om jag i förväg vetat att vår dotter har DS. Jag visste nästan inget annat om DS än att sjukvården tyckte det var så hemskt, att man valde att göra ett test för att ”skydda” oss föräldrar från detta.

Idag vet jag bättre och har en underbar dotter.

Låt mig än en gång framhålla att jag är för den abortsyn som sätter avgörandet hos den gravida kvinnan. Sandberg tycks inte förstå skillnaden mellan att debattera fosterdiagnostik och att debattera abortfrågan eller om han väljer att blunda för logiken med flit för att han saknar andra argument. Hur som helst imponerar inte hans försök som intellektuell debattör i etiska frågor.

Jag efterlyser istället en diskussion kring vilka egenskaper hos fostret som ska anses så pass oönskade att graviditeten ska avbrytas. Och hur mycket vårdresurser ska satsas på olika tester? Vi kan inte som idag låta dessa etiska ställningstaganden avgöras av vad som är tekniskt möjligt.

En ännu viktigare fråga är hur information förmedlas till de gravida. Lika självklart som jag tycker det är att alla föräldrar har rätt till sina drömmar om underbara barn, lika självklart är det att samhället inte har rätt att bestämma vilka barn som är underbara.

Sjukvården har satsat ensidigt på att forska fram tester för sannolikheten att foster har DS. Samtidigt råder en total avsaknad av studier på hur man bäst förbereder de gravida inför det svåra beslutet. Det sänds en tydlig signal: ”Samhället önskar att ni gör abort på ert foster om det har DS.”

Precis som många läkare framhåller Sandberg bara det eventuella livslånga merarbete som kan bli fallet och inte om den livslånga glädje som många av oss föräldrar känner och ser fram emot.