Militärhistorikern Mikael Nilsson hävdade på onsdagens Brännpunkt (2/12):
- att Sverige har en ny säkerhetspolitisk doktrin i den av riksdagen i stor enighet antagna solidaritetsdeklarationen.
- att den offentliga diskussionen och debatten om denna varit obetydlig.
- att det finns en djup klyfta mellan den nya doktrinen och Sveriges faktiska militära förmåga.
På samtliga punkter har han rätt. Betyder det att solidaritetsförklaringen är fel?
Vårt svar är nej. En solidaritetsförklaring av det aktuella slaget kan heller inte tas tillbaka, allra minst i en krissituation. Vi konstaterar att den är det senaste steget i den utveckling av den svenska säkerhetspolitiken som ägt rum sedan Berlinmurens fall 1989, syftande till att öka stabiliteten i Östersjöområdet. Huvudlinjen i denna utveckling har varit en successivt ökad betoning av att säkerheten är en gemensam angelägenhet, d v s att freden är odelbar. Regeringen uttryckte det i inriktningspropositionen 2009:
”Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.”
Men Mikael Nilsson tycks föreställa sig att Sverige skulle kunna förbli en Lycksalighetens ö i händelse av en allvarlig kris i vårt närområde, precis som många felaktigt föreställde sig under det kalla kriget. Det är omöjligt. I händelse av ett ryskt hot eller angrepp mot någon baltisk stat skulle Nato-/EU-styrkor omedelbart ha behov att flyga över svenskt territorium, kanske behöva tanka. Detta innebär risk för ryska repressalier oavsett om vi deltar aktivt på andra sidan Östersjön, eller ej.
Vad är alternativet? Att Sverige förklarar sig neutralt, vilket innebär en skyldighet att bekämpa de styrkor som söker undsätta den baltiska staten. Tanken är absurd. ”Vi måste se till vår egen säkerhet först”, säger Mikael Nilsson. Vår säkerhet gynnas bäst om vi tillsammans med våra unionspartner kan bevara ett stabilt Östersjöområde – inte genom att förklara att vi tänker lämna våra grannländer åt sitt öde. i strid med såväl solidaritetsförklaringen som Lissabonfördraget.
Att försvarsutvecklingen släpar efter en successivt utvecklad doktrin är historiskt inte ovanligt. Men i bästa fall har vi nu chansen att förankra doktrinen och öka vår förmåga att svara upp mot den innan en kris uppstår. Det är värre om vi plötsligt en dag står mitt i krisen och påminns om våra förpliktelser inom unionen.
Men det brådskar om vi vill göra solidariteten trovärdig. Vi avser att återkomma till hur en svensk Försvarsmakt som kan fylla en stabiliserande roll i vår del av världen borde se ut. Det finns ingen gratis lunch.
BO HUGEMARK
överste, f. d. chef för Militärhistoriska avdelningen
JOHAN TUNBERGER
f.d överingenjör vid FOI
