Under de senaste dagarna har vårt land blivit utsatt för upprepade terroristdåd. I sitt tal till Rysslands folk den 4 september 2004 framhöll president Putin att det inte rör sig om enskilda avskräckningsaktioner eller terroristattacker, utan att det handlar om en internationell terror direkt riktad mot Ryssland.
I samband med detta ser jag mig tvungen att bemöta dem som ifrån olika håll envist uppmanar oss att tillerkänna Tjetjenien en självständighet, vilket ”en gång för alla skulle kunna lösa det tjetjenska problemet” för Ryssland.
Dessvärre är frågan inte så enkel. Konflikten i Tjetjenien handlar inte så mycket om en strävan efter självständighet. Den handlar snarare om att försöka skapa en islamistisk fundamentalistisk stat i Kaukasus, ett slags medeltida kalifat i regionen mellan Svarta havet och Kaspiska havet.
Många exempel bekräftar detta: massinvasion av olagligt beväpnade ligor i Dagestan 1999, efterföljande terroristattacker i Ingusjien, Dagestan och nu senast i Nordossetien.
Terroristernas
huvudmål är att slå sönder de redan bräckliga relationerna och den balans som ändå finns i ett mångkulturellt och mångreligiöst område med mer än 120 olika nationaliteter.
Den ryska ledningen har på flera sätt visat sig öppen för dialog och sökande efter kompromisser i den tjetjenska frågan, dock endast med dem som inte befläckat sig genom att delta i blodiga massaker.
I sammanhanget kan påpekas, att den tyske kanslern Gerhard Schröder vid sitt besök i Ryssland häromdagen uttalade sitt stöd för åsikten att man inte förhandlar med dem som hotar oskyldiga människors liv.
Jag måste också erinra om att Tjetjenien 1996 de facto fick självständighet av Ryssland. Kontentan av Maschadovs styre blev ekonomisk kollaps, total förstörelse av sociala och andliga rum, upprepade folkmord, såväl av det tjetjenska folket som av andra nationaliteter i Tjetjenien.
Maschadov bär också ansvaret för den senaste tidens upptrappning av stridshandlingarna i Tjetjenien.
Nyligen framhöll president Putin än en gång att Ryssland
är redo för kontakter, förhandlingar och kompromisser i alla antagbara former. Dock finns en gräns för hur långt kompromissviljan kan sträcka sig.
Ryska federationen avser inte att kompromissa om sin territoriella integritet. Detta är en gräns vi aldrig kommer att överskrida.
Det är för oss förvånande att enskilda västerländska länder på förhand förhåller sig kritiska till de helt uppenbara och konkreta åtgärder som Rysslands ledning vidtagit för att söka en politisk lösning av konflikten och därmed skapa ett normalt liv för människorna i Tjetjenien.
Man fortsätter att kräva av oss att vi ska föra en dialog med Maschadov som bevisligen upprepade gånger gjort sig skyldig till organiserandet av terrordåd.
Maschadov representerar inte någon i dag och har inte gjort det sedan länge. Han har inget stöd utom hos ett fåtal av sina emissarier i London och New York, som gör allt för att understödja hans politiska image i västvärldens ögon.
Att föra ”dubbelmoralens politik” - att väst i förhållande till
enskilda brottslingar hemfaller åt undfallenhet - främjar på intet sätt sökandet efter en politisk lösning av konflikten, utan uppmuntrar snarare extremisterna till nya terrordåd.
Det finns krafter som vill ta ”godbitarna” ifrån oss, och andra krafter hjälper till. Man kan anta att de som hjälper till gör det för att Ryssland, som en av världens största kärnvapenmakter, fortfarande skulle kunna utgöra ett hot för vissa. Detta hot skulle det därför finnas anledning att undanröja.
Det är helt uppenbart att dagens terrorvåg i Ryssland är ett svar från krafter som inte kan försonas med en tilltagande normalisering av det politiska, sociala och ekonomiska läget i den tjetjenska republiken.
Det sker mot bakgrund av att det tjetjenska folket, efter att ha röstat för republikens författning i en folkomröstning förra året, verkligen bevisat sin vilja att leva i fred inom den federala ryska staten.
Det är utan tvekan till besvär för dem som står bakom planerna på ett bibehållande av instabiliteten i Tjetjenien
och därför slutar de inte att finansiellt och moraliskt stödja det tjetjenska ”motståndet”.
I detta sammanhang vill jag erinra om den läxa talibanregimen i Afghanistan borde ha lärt oss. Talibanerna blev förda till makten med understöd från vissa yttre krafter med konkreta ändamål. Vad detta ledde till vet vi i dag.
De inom EU som undrar över hur terrordåden i Nordossetien kunde ske, borde i stället fundera över ”dubbelmoralens politik”.
PS. Jag vill också på detta sätt uttrycka vår tacksamhet till alla svenska medborgare för den sympati och solidaritet de visat med det ryska folket under dessa för oss tragiska dagar. DS
