Som medborgare bör vi dock kräva att statens olika organ har en tillräcklig beredskap för att hantera flera olika valutascenarier.

Björn Hasselgren

Euron har varit en framgång på många sätt. Den har stärkt den inre marknaden i EU och är ett viktigt medel i att öka samhörigheten både när det gäller handel och kulturell identitet i EU. Enskilda medborgare kan enklare flytta inom EU och delta i utbildningar och på arbetsmarknaden. Företag kan finna nya marknader och utveckla sina produkter och tjänster. Eurozonen har samtidigt blivit ett betydelsefullt valutablock, vid sidan av dollarn och andra världsvalutor. På detta sätt har euron bidragit till tillväxt och välstånd i EU.

Sverige har allt att vinna på att euron är fortsatt framgångsrik. Ett svenskt inträde i eurozonen bör vara ett naturligt mål för Sverige som medlem i EU. När det kan ske är en politisk fråga.

Det är samtidigt uppenbart att den rättsliga och finansiella regleringen kring euron och finanspolitiken inte har varit tillräcklig. Därtill har flera länder i EU givits möjlighet att träda in i eurosamarbetet utan att de hade den tillräckliga finansiella stabiliteten på plats. Det senare har blivit uppenbart under de senaste två åren.

Vi bevittnar därtill en beklaglig brist på beslutskraft och handlingsförmåga från EU:s politiska ledning. Allt detta bidrar till en successiv nedmontering av tilltron till eurons framtid bland medborgarna och på de finansiella marknaderna. Beskedet i förra veckan att Tyskland inte lyckades refinansiera en mindre del av sin statsskuld vid den senaste auktionen behöver inte vara så allvarligt. Sådant händer av och till även i stabila länder. Men det sänder samtidigt en varningssignal till alla aktörer att störningarna kanske trots allt närmar sig euro-samarbetets kärna.

Sverige har ett gott utgångsläge i den här situationen. Tack vare en framsynt finanspolitik och vår penning- och valutapolitik som ger låg inflation och frånvaro av valutaspekulation har vi i Sverige bland de bästa förutsättningarna bland EU:s länder i dagsläget. Det är lätt att glömma bort värdet av denna finansiella stabilitet när man väl har den. Den låga skuldsättningen i statens finanser och överskottsmålet, som en del av det finanspolitiska ramverket, är här helt avgörande beståndsdelar.

De i den svenska debatten som sätter detta ramverk i fråga eller som vill öka statens utgifter för olika ändamål tar på sig ett stort ansvar för att riskera den samhällsekonomiska balansen och därmed tillväxt, arbetstillfällen och långsiktig välfärd i Sverige. Det bör lyftas fram tydligare i den offentliga debatten.

Vad som nu krävs är att Sverige har en god beredskap för att hantera en eventuell övergång till en ny valutaregim i EU. Det vore välgörande om ansvariga politiker kunde redogöra för vilken beredskap som finns för att möta en sådan situation. Den skulle utan tvekan kasta om mycket av utgångspunkterna för vår handel med andra länder, för det finansiella systemet och för tillväxtförutsättningarna framöver. Vi behöver ha beredskap för att ta ställning till åtminstone tre viktiga frågor:

1. En rimlig följd av ett sådant scenario är att banker och andra finansinstitut kan komma att behöva finansiellt stöd för att klara en övergång till en ny situation på valutamarknaderna. Räcker de stödformer vi har eller behöver de stärkas?

2. Sveriges näringsliv kan också komma att möta en helt ny konkurrenssituation med flera rörliga valutor i Europa med större valutarisker än vi vant oss vid med euron. Kräver en sådan övergång stödåtgärder till näringslivet under någon tid?

3. Hur vi ser på kronans ställning i relation till ett nytt eventuellt valutablock? Idéer har framförts om ett mer nordligt/centraleuropeiskt alternativ med en valutaunion med länder som till exempel Tyskland, Sverige, Danmark, Finland, Estland och Nederländerna. Länder med liknande finanspolitisk regim och syn på marknadsekonomins betydelse i samspel med staten. Skulle ett sådant scenario ligga i vårt intresse? Hur skulle det påverka vår relation till andra länder i EU?

Den här typen av diskussioner är normalt tabu när vi står inför en svår politisk och finansiell situation som den vi gör nu. Det är delvis förståeligt; av hänsyn till våra utrikes relationer och för att inte staten skall medverka i spekulation på de finansiella marknaderna.

Som medborgare bör vi dock kräva att statens olika organ har en tillräcklig beredskap för att hantera flera olika scenarier. Det är en fråga av central betydelse för demokratin och tilltron till det politiska systemet. Det är också viktigt att vi har beredskap för att ge Sverige bästa möjliga stabilitet och tillväxtmöjligheter i en föränderlig värld. En öppen debatt är således önskvärd.

BJÖRN HASSELGREN

tidigare avdelningschef i riksbanken, forskare KTH