Robert Gidehad och Arvid Malm

Tanken på ännu hårdare beskattning av rika bör släppas.

Robert Gidehad och Arvid Malm

I den ekonomiska krisens spår växer sig en kritik av marknadsekonomin allt starkare. Särskilt kritiseras ”ökade klyftor” – att de ekonomiska skillnaderna blivit större. I samma kritik ges också en bild av att ”de rika” kommer undan allt billigare och att de därmed också bidrar allt mindre till finansieringen av den offentliga välfärden.

Men analyserar vi data så ser vi att spridningen bland hög- och medelinkomsttagare visserligen ökar – men ”de fattiga” får inte mindre. Alla inkomstgrupper har ökat sin reala inkomst rejält sedan 80-talet. Och aldrig tidigare har ”de rika” stått för en så stor del av inbetalningarna till det offentliga.

Skattebetalarna har tagit fram en rapport, som baseras på specialbearbetad statistik från SCB, över vad olika inkomstgrupper faktiskt bidrar med till den offentliga sektorn via direkta skatter (på lön och kapital) och löneskatter (sociala avgifter) och vad motsvarande grupper får ut av bidragssystemen, samt hur dessa relationer har förändrats över tid. Vi har låtit SCB studera tre grupper, alla i åldern 20–64 år, alla från 20 år och uppåt samt heltidsarbetande. I denna artikel refererar vi till gruppen 20–64 år där inget annat anges.

En sak är helt klar: ”De rika” kommer inte billigt undan. Den tiondel som tjänar mest står i dag för 29 procent av de totala skattebetalningarna från privatpersoner, en klar ökning från 25 procent 1980.

På motsvarande sätt har bidragsutbetalningarna förskjutits över tid. De 40 procent som tjänar minst har ökat sin andel av de totala bidragen till 59 procent i dag jämfört med 47 procent 1980.

I sammanfattning: En liten grupp bär en allt större grupp med skattefinansiering.

Samtidigt har vi ett omfattande utanförskap i Sverige. Det har möjligen ändrat form de senaste decennierna men totalt sett har det inte hänt särskilt mycket över tid. De tre lägsta inkomstdecilerna har i dag 10 procent av de totala förvärvs- och kapitalinkomsterna, att jämföra med 11 procent 1980.

Låt oss då se hur skatterna har utvecklats. Sedan 1980 har skattesatserna sänkts. Formellt sett har även progressiviteten i skattesystemet blivit mindre jämfört med 1980. Men de största skattesänkningarna har gått till dem som tjänar minst.

Andelen som går i skatt (sociala avgifter plus inkomstskatter) har minskat från 50 till 30 procent för den lägsta inkomstdecilen. För den högsta inkomstdecilen är motsvarande siffror 57 procent 1980 och 49 procent i dag.

Den borgerliga regeringens skattesänkningar har samma profil – tvärtemot den allmänna synen i debatten.

Det innebär i sin tur att nettobetalningarna per decil – skatter minus bidrag – också har förskjutits. Fördelningen av dessa nettobetalningar är mycket skev. I dag står den tionde inkomstdecilen för hela 36 procent av nettobetalningarna till offentlig sektor jämfört med 31 procent 1980.

Inkluderar vi pensionärer i analysen blir fördelningen än mer skev. Då står de två översta decilerna för 62 (!) procent av nettobetalningarna och den tionde decilen står ensam för 42 procent. Vi menar att det finns ett antal viktiga slutsatser att dra av detta.

1. För det första bör tanken om ännu hårdare beskattning av rika släppas. Mer eller mindre slentrianmässigt brukar det framföras i debatten att ”de rika ska bidra med mer”. Få torde ifrågasätta det om det ska tolkas som ”mer än andra med sämre ekonomiska förutsättningar”.

Tyvärr menas ofta ”mer än vad de gör i dag” oavsett hur mycket det är. Mer än hälften av netto betalningarna kommer redan från den femtedel som tjänar mest, rimlighetens gräns har passerats. Det är därför orimligt och troligtvis kontraproduktivt att ytterligare skärpa beskattningen, exempelvis genom att avtrappa förvärvsavdraget.

2. För det andra bör den som verkligen värnar den generella välfärdsstaten ta sig en allvarlig funderare över utvecklingen vi beskriver ovan. Dagens situation där en grupp – som i grunden är strävsam, utbildad och hårt arbetande – i debatten beskrivs som champagnedrickande knösar som bör klämmas åt hårdare oavsett hur mycket den redan bidrar med riskerar att bryta upp den solidaritet som den svenska modellen byggt på.

3. För det tredje att politiker är för fokuserade på att ”bekämpa rikedom”, även när de samhällsekonomiska argumenten för en reform som exempelvis avskaffad värnskatt är starka. Nyligen angav finansministern att ett viktigt politiskt hinder för borttagen värnskatt var att de drygt 30 direktörer i Sverige som tjänade bäst skulle gynnas för mycket av ett avskaffande.

Att åtgärder som skulle stärka hela samhällsekonomin bromsas med hänvisningar till att några tiotal personer skulle gynnas i alltför hög grad illustrerar hur debattens fokus på fördelning gått till överdrift. Som vår rapport visar behöver ingen oroa sig över att de med höga inkomster inte gör rätt för sig. Tvärtom är just höginkomsttagarna i dag i ännu större grad än tidigare den viktigaste finansiären för den stora svenska offentliga sektorn. Att till exempel lindra progres siviteten i skatteskalan skulle både gynna tillväxten och vara en rättvisereform.

ROBERT GIDEHAD

vd Skattebetalarnas Förening

ARVID MALM

chefekonom Skattebetalarnas Förening