Frågorna är fortfarande många efter skandalen i Bjästa. Nu verkar det finnas en överväldigande önskan om lärdomar i bakvattnet till våldtäkterna och ryktena om offren. Vad hade kunnat göras annorlunda? Vad kan vi lära för framtiden?
En önskan kommer här: låt oss se skitsnacket som det fullständigt livsfarliga gift det är. Låt oss ta av de naiva glasögonen och se ryktesspridning för vad det är: förödelse.
Ingenting förstör en ung människas självkänsla och framtidstro så mycket som att för- följas av grundlösa och elaka rykten. Oavsett om det sker på internet eller om det är hårda ord som väses fram när man passerar sina plågoandar i skolkorridoren. Så var det för länge sedan, långt innan Facebook, Twitter och Bilddagboken, och så är det idag.
Är det något som har dykt upp, gång efter gång, när jag under åren har bevakat just våldtäktsfall så är det skitsnacket.
Antingen så har det funnits där innan, snacket om en tjej som anses vara lösaktig, lättfotad, en slampa, en vandringspokal. Påståenden som har skapat en bild av en tjej som är lovligt byte. Att hennes nej är värt mindre än det från en ”fin flicka”. Utifrån dessa myter finns det förstås gärningsmän som har valt sina offer med omsorg.
Sedan är det skitsnacket som kommer efter en våldtäkt, som det vi har sett i Bjästa. Alla som efteråt skarvar och lägger till, som tror sig veta hur ett våldtäktsoffer ”ska” bete sig.
Inte sällan följer den här typen av skvaller med flickan från skolkorridorerna och internet hela vägen in i rättssalen. Många är de försvarsadvokater jag har hört återge lösa rykten och rent skitsnack som vore det sanningar i sina försök att smutskasta offrets trovärdighet.
Rykten är också det som dödade Fadime och Pela. Jag skriver inte detta för att ta ansvaret från de män som sköt ihjäl två unga kvinnor utifrån luddiga hedersmotiv. Men alla de grannar och så kallade vänner som tisslade och tasslade om Pelas och Fadimes förehavanden, klädsel, smink och tider för hemkomst på kvällarna bär också ett ansvar för den hetsjakt som slutade i två mord.
Men det handlarinte bara om så grova brott som våldtäkt eller mord. Jag minns ett långt samtal med en ung tjej som hade blivit kraftigt berusad på en fest några månader tidigare. Någon hade tagit bilder på henne när hon låg utslagen med spyor i ansiktet och kjolen uppe vid midjan. Bilderna spreds över internet på bara en dag – sedan hade alla hon kände i skolan sett dem och ryktena började surra.
När jag träffade henne gick hon, precis som våldtäktsoffret Linnea i Bjästa, ensam i skol- korridoren, förföljd av terrorlik tystnad. Gamla vänner hade vänt henne ryggen. Hon hade fått en horstämpel i sin panna som hon inte kunde få bort.
Och framför allt minns jag hennes maktlöshet. Ingen brydde sig om hennes förklaringar. Det spelade ingen som helst roll vad hon sa. Bilderna hade hon ingen möjlighet att stoppa. En fyllekväll förstörde hennes skoltid och bilderna förföljer henne än idag.
Skitsnacket har också den fruktansvärda egenskapen att det nästan aldrig går att säga var den hårfina gränsen mellan sanning och dikt går. När blir en överdrift, ett förfluget ord, en återgiven historia med lite extra kryddor till en sanning? När slutar den som återberättar att kolla fakta, att fråga sig själv om det man hör verkligen stämmer?
Skitsnacket är lika gammalt som det sociala samspelet mellan människor – och det har nog faktiskt alltid gjort lika ont. Ibland går det så långt att barn som förföljs av rykten och glåpord inte orkar leva längre. Vanmakten – och kanske också vuxenvärldens oförmåga att se allvaret i skitsnacket – driver alltför ofta mobbade barn och unga att ta sitt liv. Och Bjästa är inte unikt. Det unika är det genomarbetade reportage Uppdrag Granskning gjorde.
Ryktena går runt om i landet i detta nu; trakasserierna, mobbningen, förföljelsen. Skitsnacket förpestar livet för tusentals unga och någon gång måste vuxenvärlden sätta ner foten, om vi inte ska se fler fall som det i Bjästa.
KATARINA WENNSTAM
författare
