Som isolerade nationer är vi möjligen pittoreska, men tillsammans som Europa kan vi faktiskt ha inflytande.

Carl Bildt

Inte med bästa vilja i världen går det att hävda att vi har en livaktig Europadebatt i Sverige. På sin höjd ser vi lite konstateranden att det går bra för oss och sämre för andra. Och på det läggs ofta ett nöjt leende över det faktum att vi inte införde euron som också vår valuta. Så ser det förvisso ut just nu. Men vi tenderar att glömma hur annorlunda det var för ett eller två decennium sedan.

Europapolitik handlar i grunden mindre om dagen än om morgondagen och vad som kommer därefter. Och även om stundens finansiella kris i eurozonen är av den allra största betydelse så är det alltid det längre perspektivet som måste vägleda vår inställning. Där borde Sveriges grundläggande intressen vara klara. Vår fred och vårt välstånd är intimt förknippade med ett fredligt, stabilt och öppet Europa i en allt öppnare värld. Och den europeiska integrationen genom EU är den enstaka viktigaste vägen för att säkra detta.

Skulle EU-samarbetet börja vittra eller till och med brista skulle konsekvenserna för Sverige och oss svenskar vara mycket allvarliga. Det gäller allt från säkerhetspolitiken till livsmedelspriserna.

I dagens läge har Sverige – med en ekonomi mer integrerad med kärnan i eurozonen än många euroländer – ett mycket tydligt intresse av att valutasamarbetet utvecklas på ett sådant sätt att den gemensamma valutans framtid tryggas. De kommande månaderna kommer att se ett fortsatt arbete i denna riktning, och vi har all anledning att ge detta vårt stöd.

Avgörande är emellertid att arbetet inte sker på ett sätt som direkt eller indirekt försämrar förutsättningarna för den inre marknaden, ryggraden i det europeiska ekonomiska samarbetet.

Bortom detta – bortom den omedelbara krishanteringen – ser vi i kölvattnen av underskotts-, skuld- och finansproblemen nu också en diskussion om det vidare europeiska samarbetet.

Å den ena sidan finns en oroande framväxt av främlingsfientliga och antieuropeiska strömningar. I till exempel den holländska valkampanjen just nu har Gert Wilders ökända parti bytt hets mot muslimer mot hets mot Bryssel. Att motverka dessa strömningar är av central betydelse för våra samhällens framtid. Det gäller också i vårt eget land.

Å andra sidan ser vi en tilltagande diskussion om Europa samarbetets framtida möjligheter. Vi har anledning att följa den nya tyska debatten, där det på sina håll finns tankar om ett samarbete betydligt tätare än dagens. I vårt allt viktigare grannland Polen förefaller logiken att gå i motsvarande riktning. Och trots en del andra yttringar i debatten skulle jag våga prognosen att även Finlands inställning kommer att utvecklas i denna riktning.

Frågetecknet framför andra under de närmaste åren kommer Storbritannien att vara. Regeringen där har inlett en genomgång av medlemskapets olika aspekter som nog kan ha sitt värde, men faran är att man fastnar i tron att det finns något ”Europa à la carte” där man kan välja och vraka efter eget gottfinnande. En sådan linje skulle alldeles uppenbart riskera att slita sönder vår union.

För svenskt vidkommande är det fundamentalt att Europasamarbetet håller ihop, att den gemensamma marknaden fördjupas och att samtliga medlemsländer klarar av att ta sig an de strukturella reformer som krävs för att hantera dagens ekonomiska utmaningar.

Vi går mot mitten av detta sekel mot en värld med nio miljarder invånare, dominerat av en ny medelklass och där vi européer kommer att vara cirka 7 procent. Vårt beroende av den globala utvecklingen kommer att öka dramatiskt under kommande decennier, men våra möjligheter att påverka och hävda våra intressen kommer allt tydligare att bli en funktion av det europeiska samarbetet. Det är mot denna bakgrund som vi ju tillsammans med Polen, Spanien och Italien tagit initiativ till en diskussion om en europeisk global strategi. Som isolerade nationer är vi möjligen pittoreska, men tillsammans som Europa kan vi faktiskt ha inflytande och möjligheter.

Klimat- och miljöpolitiken är bara ett viktigt exempel på detta. Ett starkt Europa allena räcker inte för ett globalt klimatavtal, men utan ett sådant är förutsättningarna för framgång minimala. Jag tror på ett starkare Europa också när det gäller freds- och säkerhetspolitiken. Skall vi till exempel förhindra att motsättningen kring Irans nukleära program leder till öppet krig krävs europeiska insatser. Och vi kommer att få en allt viktigare roll när det gäller att hjälpa Afrikas nationer att hantera utmaningarna i den allt skörare zonen omedelbart söder om Sahara.

Att det europeiska samarbetet går genom en besvärlig fas just nu är tveklöst. Efter två decennier av fantastisk framgång – integrationen av 100 miljoner medborgare i det forna sovjetiska imperiet – står vi inför betydelsefulla ekonomiska utmaningar. Hur Europa kommer att se ut om ytterligare två decennier, och vilka globala möjligheter vi då har, är svårt att sia om. Men till betydande del kommer det att vara en funktion av de vägar vi tillsammans väljer under de närmaste åren.

Från svensk sida ska vi naturligtvis vara med och forma denna framtid. Det är av stor vikt att vi själva inte tar eurokrisen till intäkt för att distansera oss från Europasamarbetet, och av lika stor vikt att euroländernas ansträngningar att lösa krisen inte leder till institutionella lösningar som exkluderar Sverige och andra icke-euroländer från centrala europeiska beslut. Sverige både kan och ska bidra till det bättre och starkare europeiska samarbete som såväl dagens ekonomiska utmaningar som morgondagens globala utmaningar kräver. Och då har vi all anledning att ägna de frågorna en långt mer inträngande debatt än vad vi gör i dag.

CARL BILDT (M)

utrikesminister