De oväntade demokratirevolutionerna i Tunisien och Egypten har väckt mycket entusiasm och stora förhoppningar i både arabvärlden och omvärlden. Men nu tycks förväntan ge vika för förvirring, oro och konflikter. Det gör det desto viktigare att det internationella samfundet svarar upp mot det ledarskap och det mod som arabiska medborgare visat.
Vi måste vara beredda på decennier av politisk turbulens i regionen, och vi måste vara redo att under decennier ge stöd till det långsiktiga arbetet att bygga demokrati.
Vi vet av erfarenhet hur lång och svår vägen mot demokrati kan vara.
Två årtionden efter Berlinmurens fall och konflikterna på Balkan hanterar Europa fortfarande de utmaningar det innebär att bygga stabila och fredliga demokratier, med respekt för mänskliga rättigheter och lagstyre. I Asien och Stillahavsområdet går den indonesiska demokratin från klarhet till klarhet efter omvälvningarna 1998. Fiji, en gång en demokrati, har gått kräftgång sedan kuppen 2006.
Vi måste dra lärdom av detta när vi utformar en strategi för att stödja demokrati och stabilitet i arabvärlden. Det är redan uppenbart att det finns mer än en väg till demokrati i regionen. Två länder har genomgått revolutioner, och fler kan komma att följa. Andra har drabbats av konflikter och blodsutgjutelse, eftersom härskarna vägrar att tillmötesgå de folkliga kraven på demokrati. Några länder kan komma att inleda betydelsefulla reformer i riktning mot demokratiskt styre. Ytterligare andra kan komma att upprätthålla ett auktoritärt styre – för en tid. Och även där framsteg kommer att ske, är det sannolikt att motgångar kommer att vara en del av bilden.
Demokrati har över tid visat sig vara det politiska system som bäst bäddar för stabilitet, ekonomisk och social utveckling, samt respekt för människans värdighet.
Demokratiseringsprocessen är dock i sig själv destabiliserande, då det handlar om att i grunden förändra ett samhälles maktrelationer. Demokratins fiender tenderar att utnyttja sådana perioder av osäkerhet. I ett land i förändring, kan rester av den gamla regimen försöka förvärra konflikten. På global nivå hävdar vissa att demokrati är en västerländsk konstruktion som är främmande i andra delar av världen.
De arabiska demokratiupproren har dock gjort det klart, en gång för alla, att demokrati inte är något som bara Västvärlden kräver. För att vara uppriktig: västvärlden har alldeles för länge varit allför bekväm med den stabilitet som tycktes råda i Mellanöstern. Kravet på demokrati kom med kraft inifrån och var en fullständig överraskning för omvärlden. Nu är det det internationella samfundets ansvar att ge sitt stöd åt de arabiska medborgarnas krav på demokrati, mänskliga rättigheter och lagstyre.
Det finns gott om erfarenheter från länder som Turkiet, Indien och Japan, som kan användas av dem som nu verkar för att skapa arabiska demokratier: Hur bygger man samhällen som är mer inkluderande? Hur kan grundlagar stiftas så att de representerar folkviljan? Hur kan valsystem utformas så att de leder till politisk integration och politiskt deltagande snarare än till politiskt utanförskap och en politisk elit? Hur kan demokratiska institutioner utformas så att de svarar på medborgarnas förväntingar på ekonomisk och social utveckling? Hur ges kvinnor det inflytande som har förnekats dem alldeles för länge?
Historiska erfarenheter, lärdomar och framgångar finns och kan utnyttjas. Ytterst är det dock medborgarnas eget ledarskap och de nya politiska ledarna i de framväxande demokratierna som är det viktiga. Det internationella samfundet bör vara berett att agera när begäran om stöd kommer, men bör samtidigt vara noga med att inte lägga sig i när stödet inte efterfrågas. Som den senaste tidens händelser visat växer demokratin inifrån.
Det är därför länder som Australien har ett långsiktigt förhållningssätt när det gäller att bygga demokrati. Och det är därför Australien samverkar med partners som har goda kunskaper och lång erfarenhet – som FN med sitt globala mandat eller International IDEA med sitt uppdrag att stödja just demokrati.
När de skiftande dagliga händelserna i Arabvärlden drabbar oss, behöver vi rejäla intellektuella ankare för att kunna hålla kursen mot demokrati. Vi vet att bortanför den korta sikten är historiens gång tydlig.
Vi måste därför inse att övergången till demokrati är ett långsiktigt åtagande. En diktatur kan störtas på några dagar eller veckor, men att bygga en fungerande demokrati är en utmaning för en generation. Låt oss leva upp till den utmaningen.
KEVIN RUDD
Australiens utrikesminister
VIDAR HELGESEN
generalsekreterare, International IDEA







