Bostadsinbrotten ökade kraftigt under januari 2012 i Västerort. Personerna är kända av polisen och ingår i oorganiserade gäng som bildats i de utsatta och segregerade område de bor i. Det handlar om ungdomar där de flesta är i åldern 17–20 år och de yngsta så unga som 12 år. Det är hög tid att reagera och vidta kraftfulla insatser för att dessa unga, oftast killar, om möjligt ska ges en chans att hitta rätt spår i livet.
I dessa specifika fall behöver vi exkludera från samhället för att sedan kunna inkludera tillbaka till samhället.
Aphram Melki och Anna C Nilsson
Polisen har strategier för hur arbetet med kriminella ungdomar ska gå till. Syftet med Utredningscentrum för unga lagöverträdare är att genom snabba åtgärder minska kriminaliteten bland våra yngsta lagöverträdare.
• Inom 48 timmar ska vårdnadshavarna kontaktas och förhör bokas.
• I anslutning till förhöret ska möte med socialtjänsten hållas.
• Vid mötet ges föräldrarna uppgift att kontakta skolan.
Vi efterlyser nu mer kraftfulla insatser. Det är ofta samma personer som utför dessa mycket kränkande brott. Några unga killar tar sig in till en äldre man, kanske genom ett fönster. Den äldre mannen som kanske är sängliggande välts ur sin säng och blir liggandes tills hemtjänsten besöker honom många timmar senare. Grabbarna far runt i lägenheten, tar tid på sig eftersom de inte är särskilt oroade för vad en upptäckt innebär, de har nämligen full koll på det inte händer särskilt mycket då de oftast inte är straffmyndiga. Förövarna tar med sig guld och andra varor som de snabbt kan sälja vidare till vuxna kontakter som finns i bakgrunden.
Vi ser det här utifrån ett emotionellt perspektiv, de små pojkarna bakom kriminaliteten. Är detta ett rop på hjälp till oss i samhället, vi vuxna? Vi önskar att vi personligen hade möjlighet att ta varje unge i knät och berätta för honom att vi bryr oss, att vi faktiskt vill att just han ska få ett bra liv. Vi klandrar inte föräldrarna för vi vet att alla gör så gott de kan men ibland behöver samhället träda in och hjälpa föräldrarna. Ibland är de destruktiva krafterna starkare och en enskild förälder har då små möjligheter att själv genomföra ett förändringsarbete. I dessa speciella fall behöver vi tvångsåtgärder för att skapa möjligheter att arbeta effektivt med varje enskild pojke.
När vi lyckas få till en frivillig familjehemsplacering för någon av dessa grabbar så skulle vi kunna tro att det löser sig. Men det är hög tid att vi slutar upp att vara så blåögda. De motkrafter som finns, lockar med snabba pengar och tillhörighet i gänget. Det är vanligt att de unga rymmer från familjehemmet och är tillbaka i gänget inom ett dygn.
Vi föreslår att vi visar mer mod och därmed vågar gå emot föräldrarna genom att vi i samhället fattar beslut oftare om placering där det säkerställs att den unga killen får den vård han faktiskt är i behov av. Det måste bli lättare för Socialförvaltningarnas ungdomsenheter att placera på låsta behandlingshem. Lägg här till att ett låst behandlingshem inte är ett fängelse med fängelseceller utan en plats, ett boende med välutbildad personal där den unga killen rör sig fritt inom ett inhägnat område långt borta från gänget. Det är på behandlingshemmet den välutbildade personalen kan ge det varje enskild pojke behöver. Kriminaliteten har en kärna, en grund som ofta består av ett stort behov av kärlek, omtanke och en låg självkänsla hos pojken. Vårdpersonalen kan baka kanelbullarna och skapa en djupare kontakt. Vi ska naturligtvis inte vara så naiva att tro att enbart en åtgärd räddar ungdomsbrottslingar utan det handlar om ett helhetsgrepp där självkänslan och arbete med den egna personligheten står i centrum. Vi tror dessutom att vårdinsatserna blir mindre ju tidigare vi reagerar.
För det första ger den här typen av skarpa åtgärder mänskliga vinster och för det andra är det samhällsekonomiskt försvarbart att förändra en ung människas liv tidigt, det visar all forskning. Det är genom omtanke, empati och kärlek vi vuxna visar de enskilda personerna att vi tror på att just han är viktig och värdefull. I det här fallet måste vi sätta in tvångsåtgärder för att sedan kunna jobba med de själsliga åtgärderna. I dessa specifika fall behöver vi exkludera från samhället för att sedan kunna inkludera tillbaka till samhället.
Dagens arbetsmetoder skjuter enbart dessa små gossar längre bort från oss. Deras tro på samhället och att vi bryr oss om just dem är borta och kriminaliteten i sig ser vi som deras rop på hjälp. Nu är det dags att göra skillnad! Vi får aldrig ge upp!
APHRAM MELKI (C)
gruppledare Järfälla, polisstyrelsen i Stockholms Län
ANNA C NILSSON (C)
kommunalråd Solna, polisstyrelsen i Stockholms Län, specialpedagog
