För 26 år sedan utspelade sig en häxprocess utan motsvarighet i svensk rättshistoria. Processen pågick i olika rättsinstanser och i massmedierna under lång tid. Vi – de så kallade ”allmänläkaren och obducenten” – anklagades för att ha mördat och styckat en ung kvinna – Catrine da Costa, en kvinna vi aldrig träffat. Så småningom frikändes vi helt från mordanklagelserna.
Men, i tingsrättens domskäl fanns en formulering som utgör hela grunden till att denna rättsröta har kunnat pågå i drygt ett kvarts sekel. I tillägg till domskälen skrevs nämligen, som en form av ”konsumentupplysning”, förmodligen i syfte att tillfredställa den lynchmobb som betraktade oss som skyldiga till såväl mord som styckning, att det var ställt utom allt tvivel att vi styckat Catrine da Costas kropp.
Bevisföringen, som enbart byggde på indicier, var hela tiden ifrågasatt men det hjälpte oss föga. När chefsåklagaren insåg att indicierna inte höll måttet ville han först lägga ned fallet men inför den opinionsstorm som blåste upp valde han till sist att väcka åtal. Utredande poliser och en nämndeman som var med och dömde oss har senare medgivit att det massmediala trycket gjorde att deras omdöme påverkades. Under ”processen” dök det hela tiden upp nya så kallade hjälpsamma vittnen som hade suggererats till sina berättelser på grund av massmediernas intensiva bevakning av fallet.
Vi hade svårt att värja oss mot alla dessa fantasifulla vittnesmål. Först långt senare har slarvet uppdagats. Några exempel: Vittnen som påstods ha pekat ut oss med stor säkerhet var inte alls säkra utan fick hjälp av polisen i en slags gissningslek. Dagboksanteckningar som dök upp långt senare har konstaterats vara ett falsarium.
Ett av de mest djävulska ”bevisen” var dock när det påstods att dottern till en av oss, 17 månader gammal, bland annat skulle ha bevittnat styckningen och sedan, ett år senare, berättat detta för mamman. All forskning visar att detta inte är fysiskt möjligt ef tersom hjärnan hos ett så litet barn inte kan förstå ett sådant skeende och lagra ett minne under så lång tid. Chefsåklagaren ansåg dock att ”barnets berättelse” var ett av hans starkaste bevis.
Vidare förstår vi inte hur man kunde godta ett påstående från en professor i rättsmedicin, tidigare handledare till en av oss, som påstod att han genom obduktionsfynden klart kunde peka ut en av oss. Att Socialstyrelsens rättsliga råd och andra experter avfärdade hans yttrande brydde sig inte domstolen om utan man valde att tro på gissningarna från professorn.
Av polisens så kallade ”slask” framgår klart och tydligt att vi har utsatts för ett justitiemord.
Rättvisans kvarnar mal dock ibland väldigt långsamt, men hoppet finns där och tack vare avslöjandena om alla fel och brister har både rättsliga experter och advokater engagerat sig för vår sak. Det har resulterat i ett antal resningsansökningar, inlagor till myndigheter och debattartiklar. Vår stämningsansökan mot staten resulterade i en dom där tingsrätten konstaterade att inte mindre än 27 fel hade begåtts i tidigare rättsprocesser – fel som tingsrätten menade kan ha inneburit att vi fällts felaktigt. I och med detta kan vi säga att vi har domstolsutslag på att vi inte har fått en rättvis rättegång, det som internationellt kallas fair trial. Men något skadestånd tyckte inte Attunda tingsrätt att vi trots det skulle få.
Vi förstår inte hur ett rättssystem fungerar som hittills inte kunnat ta hänsyn till nya fakta som visar att vi är oskyldiga. Polisen har inte bara fuskat ihop falska bevis mot oss utan också avstått från att kontrollera andra möjligheter. Men hos polisen känner man inget ansvar. Det finns också kompletterande analyser att göra som skulle kunna visa att vi omöjligen kan vara mördarna, men sådana analyser tyckte polisen var onödiga att göra – vi var ju ”friade” enligt polisens sätt att se det. Vi förstår inte hur man tänker: vi är utpekade som skyldiga till ett brott och vi har därför fråntagits våra läkarlegitimationer. Vem kan då känna sig frikänd?
Högsta förvaltningsdomstolen har fattat beslut om att inte bevilja oss prövningstillstånd. Några sakskäl har inte presente rats. Det är en politisk bedömning som är gjord. Detta fall skall inte tas upp, oavsett hur starka argumenten är och vilka konsekvenser de fått för oskyldiga människor.
Vårt sista hopp står nu till att Högsta domstolen har civilkurage nog att för en gångs skull göra rätt i fallet da Costa. Vi kommer aldrig att ge upp kampen för att återfå den mänskliga värdighet som tagits ifrån oss. Vi måste få upprättelse. Vi är oskyldiga!
THOMAS ALLGÉN
TEET HÄRM
