En fortsatt befolkningstillväxt kommer även att öka spänningarna mellan olika folkgrupper och länder, eftersom kampen om knappa resurser tilltar, skriver artikelförfattarna.
Foto: Gregorio Borgia/AP
Industrialiseringen har lett till ett väsentligt mer resurskrävande och avfallsproducerande levnadssätt, framför allt i de rikare länderna. Detta har, i kombination med befolkningstillväxten, lett till ett överutnyttjande av många naturresurser, ett instabilt klimat och miljöförstöring.
Som Hans Rosling, professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, har påpekat beror befolkningsökningen inte längre på att vi föder fler barn. Sedan 1990 föds det ungefär lika många barn varje år. Att det globala barnafödandet inte längre ökar beror på att de höga födelsetalen i vissa av de fattigaste länderna numera helt kompenseras av att det bland flera miljarder människor i Asien och Europa föds färre än två barn per kvinna.
Den fortsatta befolkningsökningen beror i stället på att allt fler barn överlever och senare i livet får barn och barnbarn, samtidigt som medellivslängden ökar. Enligt Rosling går det därför inte att undvika att världens befolkning ökar till nio miljarder människor år 2050.
Det är förstås en stor framgång att barnadödligheten minskat och att människor lever längre i många länder. Men ett grundproblem kvarstår: Antalet människor på jorden förväntas, enligt FN, att öka från sju miljarder till cirka tio miljarder under detta sekel.
Dagens stora klimat- och miljöproblem har skapats under de senaste hundra åren, i samband med att jordens befolkning har ökat från färre än två miljarder upp till sju miljarder. En befolkningsökning på ytterligare tre miljarder kommer att öka problemen dramatiskt och kraftigt minska våra möjligheter att lösa dem.
Se bara på klimatpåverkan. Om ytterligare tre miljarder människor skulle generera 2 ton CO2 per person och år – en låg nivå jämfört med genomsnittet i dag som i många EU-länder ligger på 8 ton eller i USA på nära 20 ton per person – skulle det extra bidraget till klimatpåverkan vara 6 miljarder ton årligen. Det innebär en total ökning med 20 procent, betydligt mer än exempelvis Europas gemensamma utsläpp idag.
En fortsatt befolkningstillväxt kommer även att öka spänningarna mellan olika folkgrupper och länder, eftersom kampen om knappa resurser tilltar. Detta minskar den politiska stabiliteten och risken för politiskt våld ökar. Folkmordet i Rwanda 1994 är ett avskräckande exempel. Inbördeskriget i Darfur likaså. Dessutom är befolkningsökningen i många länder en viktig orsak till svårigheterna att bryta fattigdomens grepp, då folkökning och fattigdom tillsammans bildar en ond cirkel.
Optimistiska debattörer tror att man kommer att lösa alla problem – trots fortsatt kraftig befolkningstillväxt – med ny teknik och uppfinningar, förnuftiga politiska beslut samt ändrade värderingar och livsvanor. Men detta låter mer som ett önsketänkande än som en realistisk framtidsbedömning.
Om man ska döma efter hur det internationella samhället hittills har hanterat de mest centrala globala problemen – klimatförändringen, utarmningen av våra viktigaste ekosystem, politiskt våld och fattigdom – förefaller det högst osannolikt att det ens är kapabelt att fatta de beslut som krävs för att jordens nuvarande befolkning på sju miljarder människor ska kunna leva i balans med naturen.
En stor majoritet av svenskarna tycks vara medvetna om problemet. Enligt en ny Sifoundersökning ser 75 procent befolkningstillväxten som ett framtida hot mot mänskligheten. Trots detta anser nästan varannan svensk, 47 procent, att det bör vara en mänsklig rättighet att få sätta så många barn till världen som man önskar. Inkonsekvensen i svaren tyder på att många reagerar med ryggmärgen mot inskränkningar i rättigheter som vi är uppvuxna med – i det här fallet hur många barn man vill ha.
Eftersom befolkningsökningen, i kombination med en snabbt växande ekonomi och miljöstörande teknik, orsakat klimatförändringen och andra miljöproblem borde det vara självklart att vi snarast och med alla rimliga medel försöker begränsa den fortsatta ökningen.
Därför är det anmärkningsvärt att det internationella biståndet till befolkningsrelaterade program har minskat under de senaste decennierna. Därmed sviker man löftena från befolkningskonferensen i Kairo 1994. Det är särskilt oroväckande att det svenska biståndet numera ger lägre prioritet åt åtgärder som är ägnade att reducera födelsetalen, som utbildning av unga flickor och erbjudande av familjeplanering och preventivmedelsrådgivning. De uteblivna satsningarna har bidragit till att FN tvingats skriva upp befolkningsprognoserna i flera av världens fattigaste länder. Samtliga länder i det krisdrabbade Afrikas horn, där fattigdomen är utbredd och bristen på energi, vatten och odlingsmark stadigt förvärras, förväntas öka sin befolkning två till tre gånger fram till 2050.
Vi får dessutom inte glömma utvecklingen i Sverige och andra industrialiserade länder. Den senaste trenden i Sverige är, enligt en ny rapport från SCB, att skaffa tre barn per familj. Trenden vi ser i Sverige kan bli norm även i andra länder. Vi kan alltså inte utgå från att kvinnor i Europa, USA och Asien i framtiden kommer att föda i genomsnitt två barn per kvinna – den nivå som behövs för att bibehålla befolkningens storlek.
Ett argument mot sänkta födelsetal är att vi då får färre unga som ska försörja fler gamla. Men om Kina klarar av detta, trots sitt drastiska ettbarnsystem, borde de mycket rikare industriländerna kunna hantera problemet.
Världssamfundet står inför mycket stora utmaningar, större än någonsin tidigare. Riskerna är kraftigt underskattade på grund av dålig eller obefintlig riskanalys. Dessutom saknas en neutral politisk organisation på global nivå med insikt och befogenhet att ta itu med problemen.
Radikala förbättringar av den internationella beslutsordningen i globala frågor borde vara en högt prioriterad fråga i samhällsdebatten och på den världspolitiska dagordningen. En av de mest brännande frågorna är det i stort sett ihjältigna problemet med den fortsatta befolkningsökningen. Det är stor skillnad om befolkningen planar ut på nivån åtta miljarder – vilket är fullt möjligt – eller på tio miljarder enligt FN:s prognos.
LÁSZLÓ SZOMBATFALVY
tidigare finansanalytiker och grundare av Stiftelsen vår tids utmaningar
ANDERS WIJKMAN
senior rådgivare SEI och medförfattare till boken Den stora förnekelsen
