Den svenska styrkan i Afghanistan har under den senaste veckan drabbats av ett tragiskt dödsfall. Samtidigt har flera soldater skadats. Det har varit en svår tid, men vi är beslutsamma att fortsätta att lösa vår uppgift så att inte för- lusten och skadorna blir en framgång för motståndarna till fredsprocessen.

När vi nu ett par dagar efter attackerna hunnit ta del av massmedierapporteringen är vår känsla att den ibland brister i djup och för mycket fokuserar på att räkna antal strider och bombangrepp och diskutera datumfrågor för ett svenskt tillbakadragande. Detta snarare än att analysera vägvalsfrågor för fortsatt svenskt stöd till fredsprocessen.

Därför är det angeläget, för både mina soldaters och deras anhörigas skull, att beskriva vad som verkligen åstadkoms med den svenska insatsen. Därmed vill jag motverka att den olyckliga bilden sprids att svenska soldater riskerar och offrar sina liv i onödan.

Huvudfokus för oss har under de senaste fyra månaderna varit att, i nära samarbete med den afghanska armén och polisen, genomföra en större säkerhetsskapande operation i ett av de värsta talibanfästena inom vårt ansvarsområde. Ett av de större syftena är att få in utvecklings- bistånd till området. Något som tidigare varit omöjligt eftersom riskerna för biståndsorganisationer där varit allt för stora.

Resultatet är att antalet talibanattacker som eldöverfall och angrepp med hemmagjorda bomber har minskat med mer än 50 procent jämfört med samma period i fjol. En viktig anledning är att invånarna nu, till skillnad mot tidigare, söker vårt stöd och skydd och att de förvarnar oss inför attacker. Med andra ord har vi steg för steg lyckats vinna stöd för regeringssidan och den internationella närvaron i området.

Men det är inte enbart den militära närvaron som är orsaken till det stöd vi upplever. Snarare handlar det om den nära samordningen mellan säkerhetssatsningen, olika utvecklingsprogram och stödet till de demokratiska institutioner som nu planeras. Befolkningen har börjat se att det är värt risken att stödja den demokratiskt valda regeringen snarare än det terrorvälde den tidigare lytt under. Därför är faran också uppenbar att stödet snabbt försvinner om inte löftena om stabilitet, säkerhet och hållbar återuppbyggnad hålls.

Den krassa verkligheten är nämligen att det för afghanernas del handlar om vilken sida man skall stödja för att ha bäst chans att överleva.

Strategin har funnits under en längre tid. Svårigheten är att genomföra den i praktiken. Orsaken till problemen är inte sällan de kulturella skillnaderna mellan internationella militära strukturer, olika biståndsorganisationer och afghanska myndigheter.

När nu en senior civil representant och ett ökat antal politiska- och utvecklingsrådgivare utsetts i det svensk-finska PRT:t (Provincial Reconstruction Team) har möjligheterna ökat att överbrygga dessa svårigheter. Den pågående operationen är ett gott exempel där tydliga steg tagits emot nära koordinerade insatser med bestående resultat för den drabbade befolkningen.

Innebörden är att PRT-organisationen nu kan börja arbeta på det sätt som den var tänkt att göra från början, det vill säga som en nära samordningsorganisation mellan säkerhet, bistånd och politisk/demokratisk utveckling.

Ett bevis på de framsteg som görs är att det lokala ledarskapet, i det område där insatsen genomförs, har framfört önskemål om en flickskola. Det är synnerligen glädjande att befolkningen i dag är beredd att direkt konfrontera den talibanideologi som tidigare förbjudit flickor att överhuvudtaget gå i skolan.

Men det är samtidigt ett förtroende som förpliktigar. Genom att så öppet stödja en internationell närvaro tar dessa människor oerhörda risker. De lägger bokstavligt sina liv i omvärldens händer. Det innebär självklart att Sverige och Finland måste vara lång- siktiga i sitt engagemang så att befolkningen kan lita på att vårt stöd fortsätter. Det kommer att ta tid innan de afghanska myndig- heterna själva kan garantera sin befolknings säkerhet.

Under de gemensamma insatserna har vi sett modiga initiativ från våra afghanska partners. Men vi har också sett brist på utbildning och utrustning, passivitet och korruption. Inte minst gäller det inom polisen. Den enskilt viktigaste åtgärden för att påskynda stabiliseringsprocessen är därför att snarast erbjuda den afghanska polisen samma utbildningssatsning som nu lämnas till den afghanska armén. Först när denna fråga funnit sin lösning i det inter- nationella samfundet finns för- utsättningar för att på ett trovärdigt sätt lämna över säkerhetsansvaret till afghanerna själva.

Samarbetet med de afghanska myndigheterna utvecklas ständigt och de senaste månadernas operation har visat att det går att bryta trenden mot ökat talibaninflytande och stärka den afghanska stabiliseringsprocessen. Vi upplever samtidigt att afghanerna dagligen begär mer stöd av oss än vad vi kan ge. Den bärande tanken är trots allt att reducera den militära närvaron, steg för steg. Ansvaret för säkerheten ska successivt lämnas över till afghansk polis. Men vägen dit är lång.

GUSTAF FAHL

chef FS 19