Något har gått riktigt snett i vårt samhälle och man undrar storögt: vad händer med ungdomskulturen och samhället?

Psykisk ohälsa breder ut sig bland unga. Att något inte står rätt till kan avläsas i en ökning av självdestruktivt beteende och allt grövre gatuvåld.

Ungdomar gör illa. Ungdomar gör sig illa. Ungdomar mår illa. Jag vet att vi är många som varje dag frågar oss: hur ska denna trend kunna brytas?

Det första steget i en läkningsprocess är att se problemet. Nästa viktiga steg är att acceptera problemet. Ja, vi har ett problem och vi måste verkligen ta tag i det.

Steg tre är att förstå vad som gick snett. Steg fyra är att ha kraften att ta det fulla ansvaret för att rätta till det som blivit fel.

Vems är processen? Det fulla ­ansvaret vilar på oss vuxna. Det är vi som har förlorat greppet om det liv våra ungdomar lever.

Vi skyller på tidsbrist. Mamma och pappa vill båda förverkliga sig i vår strävan efter ett jämlikt samhälle.

Idag jobbar kvinnor på mannens villkor och vi har inte fått ett mjukare samhälle. Vad hände med våra kvinnliga förtecken? Hur tar vi kvinnor plats idag?

När ska vi visa vägen och lära männen att arbeta på kvinnligare villkor, eller allra bäst: tillsammans finna balans och ta ansvar för våra barns bästa?

Tidigare kunde barn växa upp med frånvarande pappor. Idag kan både mamman och pappan vara frånvarande.

Dagis, fritids, barnflickor och barnvakter och sist men inte minst tv och dataspel har fått axla en stor del av rollen som fostrare av våra barn.

Jag tror att många kan hålla med mig om att det är svårt att räcka till och vara en bra förälder. Enligt en undersökning som refererats i SvD har ett barn samtalskontakt i snitt tre minuter med pappa och fem minuter med mamma under en dag.

Vad händer med närvaro, samvaro, omtanke, omsorg, tid att lyssna, berätta och bli sedd?

Det räcker knappast med några minuter per dag för att våra ungdomar ska växa upp till kärleksfulla och ansvarskännande medmänniskor.

Barn vet inte alltid vad som är bra för dem själva eller vad som är gott för omgivningen, de lär sig genom att imitera, reagera eller genom att protestera.

I puberteten är det naturligt att protestera för att finna sin egen identitet och sitt eget omdöme, förhoppningsvis stöttad av kärleksfullt gränssättande vuxna.

Att gå in i puberteten innebär på ett psykologiskt plan att förlora den självklarhet med vilken man som barn förhållit sig i tillvaron.

Puberteten är en tid då fokus riktas från familjen mot kamrater och yttre omgivning för att söka sin identitet. I den vuxenvärld som omger våra barn kan de inte längre referera till moralkoder och etik som viktiga rättesnören under en famlande tonårstid.

Hjältarna och idealen möter de i filmer och i ungdomslitteratur, som idag översvämmas av våld och övervåld.

Våra barn och ungdomar har ett symbiotiskt förhållande till sina tekniska ”gosenallar” – mobiler, mp3-spelare, ipod, dataspel, facebook, msn med mera på dataskärmen, musik och pladder i radions alla kanaler och i tv med oavbruten sändningstid och ett enormt stort kanalval.

Vi föräldrar når inte fram, och barnen hör oss knappt längre i bruset av en skrikig och skränig kultur, ständigt påhejad av medieutbud i tv, radio, kvällstidningar och veckopress.

Att räcka till som föräldrar är en stor utmaning. Det som skrämmer mig är att vuxna motarbetar vuxna. Vuxna säger ja till barnens krav av utmattning och utan urskiljning och omtanke.

Vuxna tillverkar våldsprogrammen och våldsspelen, skapar skräpkulturen, kommersialiserar och gör reklam och gör den dessutom tillgänglig.

Vi måste ta tillbaka föräldraskapet på alla plan, vara närvarande och ta vårt vuxna ansvar. Det finns mycket vi kan göra, men det viktigaste är att ge kvalitetstid till våra barn och ungdomar.

En början kan vara att säga ifrån.

Stäng av tv och dator när våldet breder ut sig. Begränsa tiden framför skärmarna.

Acceptera inte våldet. Ge det inte plats i hemmet genom att tillåta våld på film, video och spel hemma. Bojkotta videobutiker som tillhandahåller våldsvideo, framför allt till ungdomar.

Låt hemmet bli vad det borde vara: en trygg plats där man möts, lyssnar och är tillsammans, så kanske vi kan börja förändra och hoppas på att andra vuxna också vill dra ett strå till stacken och ta sitt ansvar.

Vi kan inte lägga allt ansvar på skolan.

Lärarna är inte våra barns föräldrar, och inte heller folkvalda politiker. Men självklart har de precis som vi alla ett viktigt ansvar som goda förebilder för uppväxande unga.

Bilda föräldragrupper. Våga fråga, reflektera och diskutera.

Låt oss resa oss och sätta goda gränser!