Johan Ericson och Thomas Perlmann vid Karolinska institutet har lyckats utveckla en produktionsmetod för dopaminproducerande nervceller från embryonala stamceller. Nervceller förstörs hos patienter med Parkinsons sjukdom, men kan eventuellt ersättas med nya celler från embryonala stamceller.
Det finns förhoppningar om att forskning på embryonala stamceller ska leda till nya sätt att behandla en rad olika obotliga sjukdomar, däribland diabetes, Parkinsons och Alzheimers sjukdom.
Embryonala stamceller anses av vissa som kontroversiella eftersom de har sitt ursprung i befruktade äggceller som blivit över från provrörsbefruktningar.
Det höjs röster, företrädesvis från religiöst motiverade grupper, som helst vill förbjuda forskningen på dessa celler. Följaktligen har den religiösa högern i USA lyckats förmå president George W. Bush att utnyttja sitt veto för att stoppa federalt stöd till embryonal stamcellsforskning, trots att en klar majoritet av befolkningen och kongressen stödjer forskningen.
Nyligen fattades även ett beslut i EU:s ministerråd som innebär vissa begränsningar för finansieringen av europeisk stamcellsforskning. Detta har i sin tur resulterat i en aktualiserad stamcellsdebatt även i svenska medier.
Det är givetvis högst angeläget att föra en nyanserad och saklig debatt om stamcellsforskning.
Det är därför olyckligt att kritiska grupper ofta använder sig av generaliserande och känsloladdade argument för att skapa opinion för ett förbud mot embryonala stamceller. Ett ofta återkommande påstående är att denna forskning sker på bekostnad av mänskligt liv.
I sina försök att blockera stöd till stamcellsforskningen inom EU uttryckte till exempel tyska politiker nyligen att ”EU-pengar skall inte användas för att ge ekonomiskt stöd till att döda embryon”.
I Sverige har riksdagsledamoten Per Landgren (kd) i sin tur hävdat att ”mänskligt liv får aldrig bli en råvara” (SvD Brännpunkt, 8 augusti). Givetvis ställer sig varje normalt funtad människa sig bakom detta påstående. Vad är då fakta?
Embryonala stamceller framställs från överblivna befruktade ägg som genomgått ett fåtal celldelningar. Att jämställa detta med ”mänskligt liv” innebär i våra ögon en extrem relativisering av det som vi alla värdesätter med mänsklighet.
Väl känt är att den katolska kyrkan intagit liknande ståndpunkter och även inkluderat könsceller (obefruktade ägg och spermier) i långtgående resonemang om våra skyldigheter att värna det mänskliga livet. Följaktligen har motståndet mot preventivmedelsanvändning resulterat i mänskligt lidande och bidragit till den aids-epidemi som hittills skördat alltför många offer.
De flesta inser att följderna av förbud kan få avsevärda konsekvenser för den medicinska utvecklingen. Vissa stamcellskritiska skribenter garderar sig därför genom att antyda att forskningen på embryonala stamceller egentligen inte är nödvändig. De lyfter fram så kallade ”adulta” stamceller som isoleras från vuxna individer och därför, enligt Per Landgren, anses etiskt ”klockrena”.
Det är korrekt att forskning även på adulta stamceller är angeläget. Påståendet att de embryonala och adulta stamcellerna skulle vara utbytbara är däremot direkt felaktigt.
Denna typ av missledande överskattning av adulta stamceller uppmärksammades nyligen i kritisk artikel publicerad i den högt ansedda tidskriften Science (28 juli 2006). I själva verket utgör de embryonala stamcellerna den enda celltyp som bevisligen kan ge upphov till kroppens alla olika typer av specialiserade celler.
En betydande del av stamcellsforskningen inriktas därför mot att hitta metoder som kan styra just de embryonala stamcellerna att bilda olika typer av kliniskt viktiga celltyper, inklusive de celler som dör vid Parkinsons och Alzheimers sjukdom.
Trots att forskningen inom detta område nu gör dramatiska framsteg återstår fortfarande ett stort antal problem som måste lösas.
Vi forskare studerar givetvis inte embryonala stamceller för vårt eget nöjes skull och vi värjer oss mot bilden av stamcellsforskaren som en individ utan moraliska överväganden och som leker med frågor om liv och död.
Vi är alla angelägna att forskningen ska leda till framsteg som lindrar mänskligt lidande vid obotliga och mycket allvarliga sjukdomar.
Det vore mycket olyckligt om en minoritets definition av mänskligt liv, bland annat företrädd av kristdemokraternas Per Landgren, innebär att våra förhoppningar får minskade möjligheter att infrias.
