Utnyttjandet av fattiga människor är vår tids slavhandel. Många utnyttjas i sexhandel. Sverige är inget undantag, skriver KG Hammar och Anders Wejryd.
I dag finns en människosyn där allt är till salu, där vissa tror sig kunna äga en människa och sälja henne. Vi kan inte blunda för att människohandeln är vår tids slavhandel.
Den som är tillräckligt rik ska inte kunna köpa den som är tillräckligt fattig, barn eller vuxen, för sina egna syften.
Debatten kring fotbolls-VM har synliggjort människohandeln och skapat en tydlig opinion mot att utnyttja människor - främst kvinnor och barn - som handelsvaror.
Det är bra. Vi har ett gemensamt ansvar att genom våra handlingar visa att varje människa har ett okränkbart värde.
Människohandeln är också ett av hungerns många ansikten. Det är lätt att se svältande afrikanska barn framför sig - men hungerns ansikte kan lika gärna vara en förtvivlad ung kvinna i Tyskland i sommar.
Eller någon i grannkvarteret, här hemma. Inget hörn på jorden kan berömma sig av att vara oberört av människohandeln. Mer än en miljon kvinnor och barn säljs varje år, ofta med fagra löften om välbetalda arbeten i väst men i verkligheten för
att exploateras på olika sätt.
Ett exempel är Moldavien. En fjärdedel av befolkningen lever i dag utomlands. Många utnyttjas i den internationella sexhandeln, eller i slavarbete hos mindre nogräknade bönder, industrimagnater eller restaurangägare i den rika världen.
Sverige är inget undantag. Några tusen hamnar här, och lika många passerar vårt land på väg till ett annat så kallat destinationsland.
Vi i Sverige har del i ansvaret och måste vara en del av lösningen.
Vi säger, ofta lättvindigt, att det är en mänsklig rättighet att äta sig mätt, att leva ett värdigt liv i frihet. Om vi menar allvar, är den nuvarande situationen oacceptabel.
Tyvärr räcker det inte att med ord ta avstånd från människohandeln, även om vi självklart måste bekämpa den på alla sätt.
Att föräldrar säljer sina barn och kvinnor säljer sina kroppar är en extrem följd av att de lever i fattigdom. Vi måste därför agera för att förändra grundorsakerna till denna fattigdom.
Om vi på allvar ska kunna bekämpa hungerns orsaker måste
vi vara beredda att förändra strukturer som hindrar människor att ta sig ur fattigdomen.
Svenska kyrkan arbetar genom Lutherhjälpen för att utrota hunger och fattigdom.
Genom våra internationella samarbetspartner vet vi att det bästa sättet att stoppa handeln med människor är att använda världens resurser så att de enorma klyftorna mellan rika och fattiga försvinner. Detta har sagts förr, men ord räcker inte - det krävs kraftfulla politiska åtgärder!
Därför beklagar vi att frågor om internationell solidaritet och hållbar utveckling hittills har fått en undanskymd plats i den svenska valrörelsen.
Vi utmanar svenska politiker att ge frågan om människors rätt till mat och värdighet utrymme också i den svenska politiska debatten. Den utsatta människan måste vara viktig var hon än befinner sig på jorden.
Vi måste se helheten för att kunna hitta en långsiktigt hållbar lösning på fattigdomsproblematiken och för vår svenska välfärd.
Sverige har ett bra redskap för en långsiktigt klok strategi, nämligen
”Gemensamt ansvar - Sveriges politik för global utveckling” (PGU) som antogs av riksdagen i december 2003.
Den röda tråden är att alla politikområden ska bidra till en rättvis och hållbar utveckling, med de fattigas perspektiv för ögonen.
Med andra ord: alla politiska beslut, inom alla berörda områden, ska bidra till en positiv global utveckling där de fattigas rättigheter står i centrum.
Just nu behandlar riksdagen regeringens tredje resultatskrivelse om hur långt detta arbete har gått i Sverige. Det visar sig vara långt kvar innan fattiga människors rättigheter får komma i första rummet i såväl svensk som global politik.
Det finns tillgängliga resurser och förslag på åtgärder - den stora bristen ligger i oviljan eller oförmågan till handling för förändring och praktiskt agerande. Det behövs mod för att något ska hända.
Vi förväntar oss att regeringskoalitionen och den borgerliga alliansen lyfter fattigdomsbekämpningen högt på den politiska agendan. Stöd till demokratiutveckling och mänskliga
rättigheter är en självklar utgångspunkt för de radikala politiska beslut som behövs för att fattiga människors intressen ska få tolkningsföreträde.
Annars riskerar PGU att mest bli tomma ord.
