De fem transportforskarnas artikel i söndagens SvD har vållat en förutsägbar debatt. I tidningen har billobbyn fört fram sina vanliga argument om bilens oundgänglighet och hur tekniken snart löser alla problem och på nätet har hatet mot ”bilfientlighet” och ”miljöextremism” gått upp i falsett.

Nu var det inga häpnadsväckande påståenden forskarna kommer med, bara ett i raden av försynta påpekanden att biltrafiken måste minska om klimatmålen ska kunna uppnås. I åratal har forskare och myndigheter slagit fast det som direktören för EU:s miljökontor Jaqueline McGlade sammanfattade med orden: ”Vi kan inte uppfinna oss ut ur transporternas utsläppsproblem.” De ”gröna bilarna” är nämligen blå dunster, varje minskning av nya bilars utsläpp har år för år mer än ätits upp av ökad trafik och fler bilar. Nyss var biobränslen räddningen men de har ingen möjlighet att ersätta den energitäta oljan och i en hungrande värld har de kommit i berättigat vanrykte. Även om elmotorer är effektiva är också de en återvändsgränd; el är ingen en energikälla utan måste framställas. Idag produceras 2/3 av världens el av i fossildrivna kraftverk.

Ändå fortsätter samhället att planeras för ökande trafik, en självförstärkande spiral med mer trafik som följd. Men längre restider och mer trafik är i sig inga nyttigheter, de förbrukar resurser och stjäl vår tid.

Trots detta oförnuft är det närmast politiskt självmord att ifrågasätta bilismen. Man utmanar inte bara en mäktig industrin och dess lobbygrupper, utan ifrågasätter miljoner människors vardagsliv. Ett typiskt exempel är reseavdragen som drivit fram ett boenden byggt på bilism och som ingen politiker med återvalsinstinkt vågar ifrågasätta. Trots att de främst gynnar män med höga inkomster i storstadsområden och inte mytens ”glesbygdsbilister”, sju av de tio kommuner med högst reseavdrag finns till exempel runt Göteborg.

En omställning bort från vägtrafik och den massbilism som bär upp dagens transportsystem är dock inte en fråga om tycke, smak eller ideologi. Det är en fråga om på vilket sätt det ska ske: i tid och under ordnade former eller för sent, i panik, framtvingat av oljebrist och klimatskred.

Ändå framhärdar lobbyister och politiker i förnekelsen. Som om klimatförändringarna vore valbara, likt extrautrustning på en ny bil, när de i själva verket pågår framför våra ögon.

En omställning bort från bilberoendet handlar inte om att tvinga människor att sitta stilla utan om att samhället inte ska subventionera resande, att vi ska inte ska tvingas att resa i den utsträckning som dagens, för bilism genomplanerade samhälle, gör. De livsstilsförändringar som ett minskat bilåkande onekligen innebär för en del av mänskligheten är intet mot de förändringar som klimatet kommer att tvinga på oss alla.

Vad som fordras är en omställning i samma storleksordning som när Sverige mellan 1950 och 1970, medvetet och med stark politisk styrning, byggdes om till ett bilsamhälle. För denna och för den utbyggnad av förnybar energiproduktion som behövs krävs produktion. Storskalig och effektiv produktion. Och här skulle bilindustrin kunna komma in. Idag ligger Saab på dödsbädden och i det senaste årens bilkriser har debatten stått mellan två ståndpunkter – statsunderstöd eller dödshjälp. Men det finns en tredje väg. Det kräver dock att vi börjar se på bilindustrin som en social tillgång, en organisation av människor i ett produktionsmaskineri som kan tillverka det vi behöver.

Inom det bilindustriella komplexet finns expertis kring allt från elektronik till aerodynamik. Kunskapen om massproduktion av tekniskt avancerad utrustning sitter i väggarna sedan hundra år och snabba omställningar är vardagsmat för oss som arbetar där. Industrin är som gjord för att ställas om till att utveckla och producera snart sagt vad som helst. Varken behov eller realistiska idéer saknas, tekniken finns i form av utrustning för förnybar energi och spårburen kollektivtrafik, vindkraft, solenergi, spårvagnar, tåg och så vidare. Allt detta behöver tillverkas snabbt och i massiv skala för att möta klimathoten. Än är det inte för sent att rädda vare sig jobben på Saab eller jordens klimat. Men varje dag som går utan att vi byter kurs blir tiden allt knappare för bådadera.

LARS HENRIKSSON

bilarbetare som i våras utkom med boken Slutkört på Ordfront förlag