På en kvinnojour finns människor som har en genuin förståelse för den våldsutsattas situation, men utanför finns verkligheten kvar.

Carina Ohlsson och Olga Persson

I somras släpptes slutversionen av Socialstyrelsens utvärdering av ideella kvinnojourer. Därefter kunde vi i debattartiklar och ledare se krav på strängare kontroll av kvinnojourernas arbete. ”Socialstyrelsen underkänner stödinsatser mot våldsutsatta kvinnor och barn” står som rubrik i Vårdförbundets tidning Vårdfokus, ”Vi kan inte pumpa in miljoner och åter miljoner kronor i en ideell verksamhet med begränsad framgång, och där kommuner och myndigheter inte har full insyn i verksamheten.” skriver en debattör på SvD Brännpunkt, ”Kvinnojourers arbetsmetoder får kritik” rapporterar tidningen Kristdemokraten.

Våld mot kvinnor har gått från icke-fråga till allas fråga. Samhället har äntligen börjat ta sitt ansvar. Nu finns förutsättningar för att ta ett steg vidare och tydliggöra ansvarsfördelningen mellan kommun, stat, landsting och idéburen sektor, men som alltid när en politisk fråga lyfts från dem som formulerat den och diskuteras på andra nivåer krävs ömsesidig lyhördhet och respekt.

Det som kvinnojourerna byggt upp står under lupp och det ställer oss inför nya utmaningar. Så ska det vara. SKR är glada över att Socialstyrelsens omfattande utvärdering har gjorts. Utvärdering, uppföljning och kvalitetssäkring hjälper oss i vårt arbete för ett jämställt samhälle fritt från våld.

Studien visar att 84 procent av de tillfrågade kvinnorna är fortsatt utsatta för fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld ett år efter att de bott på en kvinnojour. Det är nedslående men inte förvånande.

Det utvärderingen allra tydligast visar – och som tappats bort i debatten – är att samhället brister i att hantera den våldsamma partnern. Han (i en minoritet av fallen hon) ges alltför ofta möjlighet att fortsätta kränka, förfölja och utsätta sin partner och/eller familj för våld, något som knappast kvinnojourerna kan hållas ansvariga för. Det är inget mindre än ett haveri att våldsutövare som är kända för socialtjänsten och polisen tillåts fortsätta att utsätta kvinnor för våld.

Ett eventuellt straff räcker inte för att få någon att sluta använda våld. Det behövs betydligt mer ambitiösa insatser från samhället än så. Strukturella såväl som individuella och förebyggande såväl som behandlande. Inom idrottsrörelsen, föreningslivet, skolan, hälso- och sjukvården och på arbetsplatser finns en enorm potential att arbeta förebyggande mot mäns våld.

Kvinnojourerna arbetar med våldsutsatta kvinnor, inte med misshandlande män. Jourernas boenden erbjuder en möjlighet att snabbt fly hemmet och några månaders frist från våldet. På så sätt räddas liv. På en kvinnojour finns människor som har en genuin förståelse för den våldsutsattas situation, men utanför finns verkligheten kvar.

Kvinnojourerna önskar att de i högre utsträckning kunde rusta våldsutsatta kvinnor och barn för denna verklighet. Men den långsiktiga verksamhet som behövs är enormt svår för jourerna att upprätthålla i en tid av projektbidrag och annan kortsiktig finansiering. Idag tvingas jourerna att arbeta akutstyrt, mycket beroende på att det till stor del är de så kallade boendenätterna som finansierar jouren. Socialtjänsten betalar per natt för de kvinnor som placeras i jourens boende.

Ett år är ingenting för den som varit utsatt för våld i många år i en eller kanske flera relationer. Att med knappa resurser bidra till att en av fem kvinnor ett år senare är fri från våldet är fantastiskt, för resterande fyra av fem kommer det att ta längre tid och krävas mer resurser. Det måste samhället våga inse. Nu vet de ansvariga politikerna det som kvinnojourerna alltid vetat. Vad ska ni göra åt det?

CARINA OHLSSON

förbundsordförande

OLGA PERSSON

förbundssekreterare