Debatten om sjukförsäkringen har kretsat kring lågvattenmärken och har fastnat i surrealistiska extremfall, där människor farit illa i en ”gråzon” med gränsdragnings- och tolkningsproblem – en i grunden nödvändig och välmenande reform avfärdas som “kalla handens politik”, ”regeringen tar från de sjuka och ger till de friska”, allianspolitikerna är ”utan empati och känslor och sparkar på de svaga som redan ligger”, allt isolerat ur ett meningsfullt sammanhang.
Stupstocken har blivit ett etablerat begrepp, men dagens sjukförsäkring är, internationellt sett, fortfarande bland de mest generösa – att kalla den för ”en försäkring som inte är värd namnet”, skorrar falskt.
Alla större förändringar sker via osäkerhet och instabilitet. Det är svårt att se hur den oundgängliga sjukförsäkringsreformen – en gigantisk omställning mellan två olika system – skulle kunna genomföras problemfritt. “Barnsjukdomar” i regelverken måste rättas till vartefter. Vi har sett absurditeter som att en cancersjuk deltidsarbetande läkare hänvisas till Samhall, men, att utifrån enstaka extremfall döma ut reformen som ett ”hafsverk” är en inadekvat reduktion av ett komplext problem till en trivialitet. En debatt kring ett samhällsviktigt problem av denna dignitet kräver en högre nivå. Det handlar inte heller om att ”skära i välfärden”.
Vi har, sedan decennier, pensionerat ut människor med, som Mona Sahlin så bra uttryckte det en gång, “smärre skavanker”, till bedrövliga liv. Under 27 år har jag dagligen träffat dessa smärtpatienter som förändringarna i sjukförsäkringen avser att rädda. Jag möter dem regelbundet som förtidspensionärer, där de besvär som föranlett utpensioneringen sedan länge är framgångsrikt behandlade, alternativt utläkta.
Andra har “funktionshinder“ om 10-20 procent, men tappar sina kvarvarande 80-90 procent i destruktiva processer som förtär drivkrafter och restenergi i ”långtidssjukskrivningssjukan” med förlust av yrkesidentitet och social identitet, ofta med knäckt självförtroende och krackelerande självbild som konsekvens; detta i ett lutheranskt samhälle där vår status bygger på den funktion vi har i samhällsbygget. Smärt- och sjukidentitet, samt smärtbeteende, sjukroll etc utvecklas. Många av dessa patienter uppfyller inte de hårdare medicinska kriterier för rätt till sjukpenning, som sjösattes redan under 90-talet. Släpphänthet och passivitet inom systemen har dock varit fortsatt förhärskande, varför ytterligare steg måste tas.
Vi talar om väldiga systemfel: Friska eller nästan friska människor med ”smärre skavanker”, som kanske har lite svårare att etablera sig på arbetsmarknaden, sjukdomsstämplas till permanent utanförskap; de behövde systemen tillfälligt, men inte alls i längden och kasseras i system som inte används som de en gång var tänkta. Smärtan, som har ett reellt kroppsligt substrat, triggar igång en destruktiv process där många förlorar kontrollen och tappar vartefter fotfästet på livets alla plan. Han/hon fastnar, med termer från krispsykologin, i en destruktiv reaktionsfas och når aldrig acceptans- och nyordningsfaserna: I sitt slutstadium ser personen ingen annan livslösning än en förtidspensionering.
Ytterst ser vi ibland ett liv som levande död, en bildlig beskrivning, men dessvärre också bokstavlig, med en åttadubblad risk för förtida död. Det handlar inte om ”fuskare” och ”överutnyttjare” – visst finns patienter och läkare som utnyttjar systemen, men, från mitt ”fabriksgolvsperspektiv”, synes det vara ett marginellt problem.
Sveriges sjukskrivningsproblematik har identifierats som ett jätteproblem av många ministrar – av Göran Persson till och med som ”Sveriges största problem”. Detta försöker man nu rätta till, också genom rehabiliteringsåtgärder (den Nationella Rehabiliteringsgarantin), så att nya människor inte “rekryteras” in i nedbrytande processer. Regeringen har också satsat 100 forskningsmiljoner för att stimulera utvecklandet av evidensbaserade och bättre behandlings- och rehabiliteringsmetoder.
De uppåt en halv miljon svenska förtidspensionärerna utgör enligt sociologiska undersökningar vår svagaste grupp och de upplever den lägsta livskvaliteten i landet. Sverige är, socialt sett, rimligen världens mest utvecklade och jämlika land och, i internationella jämförelser av psykiska hälsa, ligger Sverige högt. Vi har lagt ner mer möda och pengar på arbetsmiljön än jämförbara länder och statistik talar för att vi är friskast i värden. Ändå har vi under långa perioder haft flest sjukskrivna i världen!
Ligger det inte nära till hands att rekordsjukskrivningen avspeglar något annat än att vi är sjukare än i andra länder? Finns det systemfel kring hanteringen av denna patientgrupp? Närs medikalisering av ”smärre skavanker” till ”sjukdom” av sjukgörande och missriktade trygghetssystem via att existentiella problem slår igenom som oöverstigliga och expanderar till livskatastrofer?
Med en lamslagen sjukvård och frustrerade försäkringskassetjänstemän som passiva åskådare externaliseras förnekade existentiella kriser till sfärer utanför eget ansvar och kontroll. I långtidssjukskrivningssjukan triggas en serie existentiella kriser; att inte var hörd, sedd, behövd; ytterst att inte vara älskad eller att ens ha rätten att existera.
Vi har dessutom minst en halv miljon arbetande människor i Sverige, som kommer att förtidspensioneras om inget görs åt överbeskyddande system som löper amok; detta är den verkliga ”stupstocken”: Ett system som, när det skapades, var tänkt att stötta utsatta individer, som istället producerar förbrukade människor i utanförskap.
De verkliga humanitära och samhällsekonomiska vinsterna av den nya sjukförsäkringen blir tydliga först om några år, genom att människor skyddas från initialt tänkt mänskliga och solidariska system, som med tiden har blivit destruktiva för alla parter.
Jag är övertygad om att en stor del av våra förtidspensioneringar hade kunnat undvikas:
Det kan i förstone synas vara en paradox, men det är i omsorg om de svagaste i samhället, som försäkringen reformerats!
STEFAN BLOMBERG
legitimerad läkare, doktor i medicinsk vetenskap, specialist i smärtmedicin och verksamhetschef, Stockholm Clinic — Stay Active, STAYAC, Stockholm
