Vi bör gå med i Nato även formellt

Låt oss först konstatera att säkerhetspolitiken ska tjäna långsiktiga och egoistiska intressen. Altruistiskt agerande ligger utanför dess ramar och får ske genom biståndspolitik och andra aktiviteter.

Enbart kyligt rationella mål kan tillåtas vara utgångspunkt för vår säkerhetspolitik.

Vi valde Jean Baptiste Bernadotte till tronarvinge för att han skulle återföra Finland till Sverige. Men Bernadotte värderade realistiskt vår styrka i relation till Ryssland.

Han formade en neutralitetspolitik som gick ut på att aldrig irritera ryssarna men ändå verka för att någon annan stormakt skulle ha intressen i Östersjön.

Det är den politik vi allt sedan dess har bedrivit. Den tjänade oss under två världskrig (med en portion tur) och under det kalla kriget då Natos kärnvapenparaply skyddade även våra kuster.

Vilka skäl talar idag mot en Natoanslutning?

Man kan på goda grunder hävda att ett medlemskap kommer att ställa ökade krav på Sverige. Det många tycks tro, att vi genom medlemskap får ökad säkerhet utan kostnad och tillgång till billig försvarsmateriel, är inte sant.

Vi kan tvärtom tvingas garantera ett militärt engagemang i alla eller i någon av de baltiska staterna. Vid en störning mellan Ryssland och Baltikum påverkas vi då direkt på ett annat sätt än idag.

Våra militära resurser, avvägda för begränsade insatser i fjärran länder, måste dimensioneras om för insatser även i närområdet.

Man kan visserligen hävda att vi redan genom vår anslutning till EU, som skedde utan förbehåll, har en förpliktelse att hjälpa medlemsstater som blir angripna.

Frånvaron av militära hot tillåter dock EU att i dagsläget ta lätt på staternas säkerhetsförpliktelser. Därför kan Sverige fortfarande beskriva sig som ”alliansfritt”.

Ett Natomedlemskap framtvingar en större tydlighet i vårt ställningstagande. Den som förespråkar en Natoanslutning måste vara beredd att betala de politiska och ekonomiska kostnader som följer med ett medlemskap.

Ett annat problem är att ansluta sig till en organisation vars starkaste medlem två gånger de senaste tio åren har startat angreppskrig. Motiven för att gå i krig mot Irak var konstruerade och byggde till och med på förfalskade bevis.

Bombkriget mot Serbien 1999 sägs ha startat för att förhindra en humanitär katastrof i Kosovo. OSSE, som hade 1380 observatörer på plats, borde ha informerat om att ingen humanitär katastrof förelåg och ingen etnisk rensning pågick, än mindre något folkmord.

De första flyktingarna kom till Makedonien sex dagar efter det att bombningarna hade startat. Norge, som var ordförandeland, förmådde inte berätta sanningen. Även vi godtog en amerikansk historieskrivning.

Att delta i militära insatser när en av medlemmarna är starkare än alla de andra sammantagna är heller inte utan problem.

Bombmål i Serbien, godkända av Nato, anfölls av flygplan som stridsleddes av Nato. Mål som alliansen inte godtog anfölls trots detta av USA, som då valde att leda sina insatser helt vid sidan av Nato.

Ett medlemskap innebär således en risk att vävas samman med USA:s politiska intressen, vilka inte alltid är våra eller EU:s.

Vilka skäl talar då för en anslutning?

Det viktigaste är förstås att världens mäktigaste demokrati ger oss säkerhets-garantier. Även om en stormakts garantier är ett osäkert kort måste en angripare kalkylera med att de kan komma att in- frias, när han väger vinsterna mot risken att hamna i väpnad konflikt med Nato.

Ett annat skäl är att vi har anpassat våra stridskrafter till Natostandard i högre grad än många av medlemsstaterna, som till exempel Italien. Vi samövar med Natoförband, våra förband i Kosovo och Afghanistan står under Natobefäl.

Ett antal svenska officerare tjänstgör vid olika Natostaber. Vi har aktivt medverkat i den amerikanska marinens utbildning under drygt två år. Kort sagt – det är inget tvivel om var vi står, även om det offentliga språket brukar ordet ”alliansfrihet”.

Vi ikläder oss en rad förpliktelser utan att i gengäld få påverka Natos beslut och om möjligt få gehör för våra nationella behov.

Ett Nato-medlemskap har även andra fördelar, om det samordnas med en finländsk anslutning. Ett finländskt medlemskap skulle ta bort det mått av osäkerhet som varit förbundet med Finlands självständighet alltsedan landet blev egen nation och granne med Lenins och Stalins Sovjet- välde.

Vår och Finlands anslutning skulle öppna för ett helt integrerat försvars- samarbete inom Norden. Det är ett arbete som till vissa delar redan pågår men som radikalt kunde fördjupas genom en Natoanslutning.

En uppgiftsfördelning mellan de nordiska länderna skulle ge högre samlad försvarseffekt. Den gamla rostiga nordismen skulle rent av kunna se fram emot en ny vår!

Personligen tror jag att man måste inse att vi för flera år sedan passerade en punkt utan återvändo. Politiskt tycks dock frågan vara omöjlig att hantera.

Risken är att tiden aldrig blir mogen på grund av partiernas ängsliga omsorger om tänkbara väljargrupper. Vår oförmåga att agera gör att den möjlighet som ännu ligger öppen i värsta fall går förlorad. Nämligen chansen att städa bort all gammal osäkerhet kring Finlands självständighet.

Natomotståndare i Finland kanske kan förbli i majoritet så länge Sverige inte ansluter sig. Så länge finländarna står utan-för kan hävdas att vi av hänsyn till dem inte bör ansluta oss.

Våra länders Natomotståndare sätter oss således i en ömsesidig gisslansituation.

Men till skillnad mot vad fallet är i Sverige förs nu diskussionen om Nato öppet i Finland. Det är inte osannolikt att Finland tröttnar på att vänta ut oss, tröttnar på samarbetet med ett Sverige som helt försummar sitt nationella försvar och problemen i närområdet.

Efter flera år av tveksamhet har jag själv bestämt mig. Vi är i praktiken redan Natomedlemmar och borde bli det även formellt, så att vi kan delta i rådslag och beslut.

Den dubbla bokföringen och dess dubbelmoral skadar till slut vår säkerhetspolitik.

På sikt riskerar vi att bli till åtlöje i Europa – nationen som får allt fler barn med Nato men aldrig vågar gå till prästen och legalisera förhållandet.