Att barn och ungdomar utsätts för sexuella övergrepp inom idrotten är ingenting nytt men däremot något vi helst inte talar om. Idrotten betraktas som ren, den möjliggör kamratskap, ett sunt leverne och ett långt hälsosamt liv. Idrotten erhåller statliga bidrag som annan kulturverksamhet för barn och unga inte kommer i närheten av. Skälen är starka för att upprätthålla ideologin om att idrotten är god, därför blundas det för idrottens baksidor.

Sexuella trakasserier är vardag inom idrotten. Homofobi, sexism och kränkningar i form av våldsamma sexualiserade initieringsriter bland barn och unga osynliggörs eller omskrivs som lek. Men det är inte någon lek för pojken i hockeylaget att få en flaska upptryckt i analöppningen eller att lagkamraterna urinerar på honom.

Internationella studier visar att sexövergrepp och sexuella trakasserier inom idrotten är utbrett och enligt vissa studier mer utbrett på elitnivå. I England finns handlingsplaner mot sexuella övergrepp inom idrottsrörelsen. Det finns också en institution som stöder och tar hand om dem som utsatts för övergrepp. När ett samhälle institutionaliserar en organisation mot övergrepp har övergreppen också erkänts, de existerar. I Sverige har sexuella övergrepp inom idrotten varit tabubelagt inom såväl idrottsrörelsen som forskarvärlden.

Det är bra att Riksidrottsförbundet börjat diskutera problematiken och att dess ordförande Karin Mattsson Weijber vill kunna få tillgång till delar av idrottsledares belastningsregister, för att förhindra dömda för pedofili att arbeta med unga. Tillgång till belastningsregistret existerar inom andra verksamhetsområden där vuxna arbetar med barn och unga.

Märkligt är dock att Barnombudsmannen Fredrik Malmberg går emot ett sådant förslag i likhet med friidrottsordföranden Lennart Karlberg. Barn och unga är i en mycket stark beroendeställning till tränare, pedagoger samt andra förebilder och att utnyttja detta betraktas i vår lagstiftning som mycket allvarligt, oberoende av om det är en idrottsledare eller förälder som förgriper sig på barnet.

Att kunna ta del av belastningsregister för verksamma inom barn- och ungdomsgrupper räcker naturligtvis inte, det kan kanske invagga till falsk trygghet. De flesta som utför pedofila handlingar är inte dömda, inte ens kända av rättssystemet. Men barn måste få det skydd av samhället som förespråkas i såväl barnkonventionen som i vår egen lagstiftning.

Idrotten är ett av de fält som upprätthåller en maskulinitet som är negativ och som reproducerar sexuella trakasserier och övergrepp. Men naturligtvis i samklang med en samhällelig diskurs om makt, kön, sexualitet, manligt och kvinnligt. I Sydsvenska dagbladet 27 april 2011 står på förstasidan: ”Föräldrar och tränare som ropar ’jävla brudspel’ och ’kom igen kärringar’ är inget ovanligt [inom pojksporter]. Ungdomar i Malmö vittnar om sexism, bögskämt och diskriminering i föreningslivet”.

Det är ett problem att föräldrar och tränare i samförstånd upprätthåller ett sexistiskt förhållningssätt inom idrotten. Här har föreningarna, föräldrarna, Riksidrottsförbundet och våra politiker något att arbeta med framöver.

Riksidrottsförbundet måste ta ett tydligt ansvar vad gäller utbildning av tränare. Risken är påtaglig att vid ett sexistiskt språkbruk och förhållningssätt inom idrotten beslöjas de övergrepp som vuxna utsätter barn för. Gränserna blir flytande när sexualiserade initieringsriter skrattas bort som grabblek. Vad innebär en tränares ”skämtsamma” närgångenhet gentemot barnen när det är okej för barnen att utföra dessa initieringsriter? Hur ska barnen kunna tolka det ena som mer eller mindre rättfärdigt än det andra? Det är de vuxna som har ansvar för barns trygghet och säkerhet.

Barn och unga som utsätts för övergrepp inom idrotten måste få ett forum att vända sig till. Finns ett sådant forum har det omgivande samhället också giltiggjort barnens upplevelser och berättelser. Det viktiga är att våga berätta, vilket barnen i dessa utsatta situationer skräms eller ”skäms” till att inte göra.

Patrik Sjöbergs och hans idrottskollegers berättelser är en mycket viktig och imponerande handling som kan få andra att våga berätta och förhoppningsvis myndigheter och idrottsrörelsen att agera.

INGELA KOLFJORD

docent i socialt arbete med inriktning mot rättssociologi, vid Malmö högskola