De tusentals miljarder kronor som Obama har spenderat på stimulansåtgärder och på ökning av offentliga åtaganden måste börja finansieras.

Nima Sanandaji och Anders Ydstedt

Under senare år har USA utfört ett experiment som besvarar en av de viktigaste frågorna inom politiken: Är det klokt att med hjälp av statliga stimulanser få fart i ekonomin? Resultaten har inte varit lovande. När finanskrisen slog till förklarade Obama att ”enbart staten kan skapa den kortsiktiga knuff som kan lyfta oss ur en lågkonjunktur som är så djup och kraftig”. Han återupplivade den brittiska ekonomen John Maynard Keynes idéer att genom politisk inblandning få fart på ekonomin.

Problemet är att forskning och erfarenhet visar att denna politik inte fungerar. Stimulansåtgärder är kostsamma, tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva verksamheter under armarna; samtidigt som de i praktiken inte alltid lever upp till politikernas förväntningar.

Se bara på Japan, som sjösatte stimulansåtgärd efter stimulansåtgärd för att få fart på utvecklingen sedan en kris i början av 1990-talet. Resultatet har varit stagnation och en statsskuld motsvarande cirka 200 procent av BNP. Den kanske främsta förebilden för alla statliga stimulansåtgärder, Franklin Roosevelts New Deal, lyckades inte heller. I boken The Forgotten Man beskriver Amity Shlaes hur amerikaner upplevde djup hungersnöd 1937, åtta år efter börskraschen 1929. Roosevelt fördubblade statsbudgeten men arbetslösheten förblev hög, som bäst nådde Roosevelt 9 procents arbetslöshet. Amerikanska börsens DOW Jones index kom inte upp i 1929-års nivåer förrän efter andra världskriget.

Nu har vi också facit i hand för den senaste krisen. Vi vet att Tyskland drabbades hårdare av finanskrisen än USA, i termer av ekonomisk nedgång. Vi vet också att den tyska regeringen har varit fast besluten att inte låta utgifterna skena iväg, utan att klara återhämtningen utan den form av ”quick fix”, för att citera landets finansminister Wolfgang Schäuble. Och resultatet?

Tysklands ekonomi växer och statsfinanserna är i kontroll. Innan krisen var den tyska statsskulden identiska 42 procent av BNP som i USA. År 2012 förväntas den amerikanska skulden vara 78 procent av landets BNP, jämfört med bara 52 procent i Tyskland. Dessutom förväntas massiva budgetunderskott fortsätta i USA och driva upp skulden ännu mer.

De tusentals miljarder kronor som Obama har spenderat på stimulansåtgärder och på ökning av offentliga åtaganden måste börja finansieras. Delvis sker det genom skattehöjningar. De höjningar som redan beslutats om och de som Vita huset vill driva igenom är inte små. De innebär att den högsta marginalskatten i USA, inklusive arbetsgivaravgiften, stiger till drygt 58 procent. Som Michael Boskin, ekonomiprofessor vid Stanford universitetet, nyligen räknade ut räcker inte heller de planerade ökningarna för att balansera statsfinanserna. Boskin förklarar att en lärare i Kalifornien, som har en inkomst på motsvarande 30 000 kronor per månad, i dag betalar en marginalskatt på 45 procent. De skattehöjningar som krävs för att klara underskotten ökar nivån till 52 procent. Men USA måste också klara av ökade kostnader för välfärdsutgifter. Om också det hanteras genom skattehöjningar blir marginalskatten för läraren hiskeliga 71 procent.

I USA turas de två stor partierna om att anklaga varandra för de ekonomiska utmaningarna, vars skuld uppenbarligen ligger på företrädare från både högern och vänstern. Men en läxa är hursomhelst tydlig: Det stora experimentet, att belåna landet för att kick-starta ekonomin med enorma statliga stimulansåtgärder, har inte hjälpt på kort sikt och ser ut att skapa huvudvärk på lång sikt.

Vi borde mera öppet diskutera detta i Sverige, så att våra politiker också under nästa kris håller huvudet kallt. Liksom våra tyska grannar måste vi också efter nästa nedgång hålla i minnet att stimulansåtgärder inte är den ”quick-fix” som politikerna ibland utlovar oss.

NIMA SANANDAJI

vd Captus

ANDERS YDSTEDT

partner Captus