Ett antal lokala miljö- och kulturföreningar hävdar i artikeln ”Boende får betala ett högt pris” på Brännpunkt 6/9 att lagstiftningen ger ett otillräckligt skydd för närboende till vindkraftverk. Markägarna får bara ett arrende men måste tåla buller och andra störningar.

Det ligger ett missförstånd i föreningarnas argumentation om det juridiska systemet för vindkraft. Den svenska lagstiftningen lägger ett tungt ansvar på verksamhetsutövaren – vindkraftbolaget. Det är denne som ska bevisa att verksamheten inte är farlig för omgivningen och som ska ta fram utredningar om konsekvenserna av verksamheten för miljön och närboende. En noggrann prövning av materialet görs av kompetenta myndigheter och domstolar. Är man osäker på miljö- och hälsoeffekterna så får inte verksamheten tillstånd.

I Sverige ges närboende ett antal möjligheter att komma till tals i en tillståndsprocess. De synpunkter som framförs i samråd med vindkraftbolaget måste beaktas senare i prövningen hos länsstyrelse eller Mark- och miljödomstol. Närboende har möjlighet att yttra sig direkt till myndigheterna och ge sin syn på ansökan efter att denna kungjorts men innan beslut fattas. Det finns numera utökade möjligheter för miljöföreningar att överklaga tillståndsbeslut för vindkraft.

När det gäller det så kallade vindkraftsyndromet finns idag inga vetenskapliga bevis om negativ hälsopåverkan på grund av vindkraft. Nina Pierponts skrift har fått rejäl kritik för att studien bedömts som svag – den inkluderade bara 38 personer och det fanns ingen jämförelsegrupp. I en färsk rapport utförd av Karolinska institutet om exponering och hälsoeffekter av infra- och lågfrekvent ljud från vindkraftsanläggningar är slutsatserna dessutom de motsatta. När det gäller lågfrekvent ljud har vindkraftsbullret inte större påverkan än andra vanliga bullerkällor vid deras riktvärden, såsom buller från vägtrafik.

Föreningarna utmålar de närboende som offer för vindkraften. Det är väsentligt att understryka att närboende som arrenderar ut mark till vindkraftbolag gör detta helt frivilligt. Det handlar inte om expropriation och tvång utan om en vilja att gynna förnyelsebar energi mot ekonomisk ersättning.

Vad vi behöver i Sverige är inte strängare regler för vindkraft utan fler resurser till prövningsmyndigheterna. De nu orimligt långa handläggningstiderna måste kortas. Att relativt snabbt kunna få ett kvalitativt besked om tillstånd ges eller inte gynnar såväl de närboende som vindkraftbranschen.

PIA PEHRSON

advokat

SOPHIA LINDERSTAM

jur kand

Båda verksamma vid Foyen advokatfirmas miljörättsavdelning