Det är åter dags att dela ut Nobelpris för de mest banbrytande naturvetenskapliga upptäckterna. Det är med stor förundran vi kan konstatera att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde. Ett aktuellt exempel är jakten på Higgs partikel. Många vetenskapsmän visar både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Man fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. När en av 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av hur materien fördelade sig efter Big Bang utbrast han: ”För den troende är detta som att se Guds ansikte”.

Medan vetenskapens uppgift är att beskriva verkligheten så precist som möjligt, handlar tro, religion och filosofi om att söka svar på meningen och syftet med livet och världen.

Många har förenat dessa synsätt, exempelvis den belgiske professorn Georges Lemaitre, en av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Trots att han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap. Han protesterade livligt mot att påven Pius XII alltför tidigt deklarerade teorin om Big Bang som en sanning därför att den bäst gick att förena med en biblisk syn på skapelsen. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte hur hans vetenskapliga studier ledde honom till stor förundran: ”Jag såg, gripen av vördnad, den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen, då han gick fram och jag hisnade!”

Vi är inte helt säkra på hur detta uttalande ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på – mer personligt – ansikte mot ansikte. Även han insåg att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller att fullständigt förstå hela vår tillvaro.

Evolutionsteorins grundare Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist. När det gäller tron på en personlig Gud var han – som de flesta av oss – vacklande, men i hans Liv och Brev del 1, skriver Darwin bland annat: ”Det är en utomordentlig svårighet, eller rättare sagt omöjlighet, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst ”.

En varm anhängare av evolutionsteorin men sedd ur ett hoppfullt perspektiv som en ständigt pågående skapelseprocess var paleontologen Pierre Teilhard de Chardin, som i Fenomenet Människan integrerade sin samtids paleontologiska forskning med en kristen syn på Gud, som genom Kristus träder in i sin skapelse och ger den en ny inriktning. Värd att nämna är även den framstående biologen Theodosius Dobzhansky, känd för uttalandet ”Inget i biologi är begipligt förutom i evolutionens ljus”, var en hängiven ortodox kristen.

I dagens Sverige vill många hävda och inpränta i oss att vetenskap och tro är oförenliga. Faktum kvarstår dock att många framstående vetenskapsmän lyckas med denna förening. Ett aktuellt exempel är genetikern Francis S Collins, författare till boken ”Evolutionens Gud”. Collins är ett toppnamn inom den biomedicinska forskningen samtidigt som han är en evangeliskt kristen och har full tilltro till att Gud skapat livet, från minsta encelliga djur till människan.

Collins ledde det prestigefyllda HGP (Human Genome Projekt), ett projekt som handlade om att kartlägga den mänskliga arvsmassan (genomet) och som slutfördes 2003. Med begreppet Biologos tydliggör han sambandet mellan bio (liv) och logos (Guds uttalade ord) och han ser DNA som Guds språk för en pågående evolution.

Vid gränsen mellan vetenskap och tro borde vi alla – i stor ödmjukhet och respekt för varandras olika kompetenser – kunna mötas för att tillsammans skapa ett bättre helhetsperspektiv på tillvaron och gemensamt kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen. Gränserna för vårt vetande flyttas ständigt fram, men vi måste ändå erkänna att vi bara skrapar på ytan till en fullständig förståelse av den värld vi lever i.

IVAR GUSTAFSSON

docent i matematik

SAMUEL BROHEDE

fil dr i miljövetenskap

TUVE SKÅNBERG

teol dr i kyrkohistoria

MAARE TAMM

fil dr i psykologi

BENGT LENNARTSSON

professor i automation

ANDERS NORDLUND

docent i nukleär teknik

ALLAN EMRÉN

fil dr i fysikalisk kemi

artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet