För snart två år sedan anordnade militärhistoriska avdelningen på Försvarshögskolan ett seminarium för ett dussintal historiker.
Det som skulle bli min bok om Sveriges utrikesminister under andra världskriget – ”Spelaren Christian Günther” – dissekerades under ledning av professor Kent Zetterberg.

En av deltagarna, professor Gunnar Åselius, tog sig sedan tid att läsa allt jag skrev för att fortlöpande kommentera resonemang och fakta.
Min handledare från universitetet – historikern fil dr Bo Persson – var annars den som läste mest, kommenterade mest och ställde plågsamt svåra frågor.

Den finländske historieprofessorn Henrik Meinander tycks inte känna till detta, trots att den elvaåriga arbetsprocessen finns beskriven
i boken. Historiker jag talat med undrar därmed – och av flera skäl – om Meinander överhuvudtaget läst ”Spelaren Christian Günther”.

Det vet vi ingenting om. Däremot anger Meinander tydligt i sin debattartikel (SvD Brännpunkt 3/12) att han tycker mycket illa om boken.
Den omedelbara orsaken är ett försvar jag skrivit (Brännpunkt 29/11), efter ett angrepp från statssekreterare Pertti Torstila på finska utrikesministeriet.

Torstila ogillade att han i ”Spelaren Christian Günther” läser att Finland var den enda demokrati som frivilligt allierade sig med Nazityskland. Torstila hävdade att detta var en lögn. Professor Meinander vet bättre och håller med mig.
”Arnstad har rätt i att den finska statsledningen vintern 1940–1941 medvetet gick in för att liera sig militärt med Tyskland.” Därmed borde Meinanders debattinlägg vara ett försvar för mig och ett angrepp på den farliga okunnigheten hos statssekreteraren. Men Meinander vill av någon anledning misskreditera boken – och mig.

Meinanders huvudlinje är att historia enbart bör behandlas av professionella historiker (jag är journalist) och att populärhistoria är en styggelse. Detta synes mig märkligt och odemokratiskt.

Kunskap om vårt förflutna måste få nå medborgarna i en form som inte är den akademiska avhandlingens. Min bok är ett sådant exempel.
Jag har tillsammans med de historiker som hjälpt mig sökt förklara Sveriges utrikespolitik 1939–45 utifrån en man i dess mitt. Resultatet får gärna diskuteras, men att avfärda arbetet som ”oseriöst” är unikt för Meinander.
Han tycker att ”det kan inte vara vettigt att på detta sätt upplösa gränserna mellan vetenskaplig historieforskning och debattskrifter”. Meinander har fel.

Historievetenskapen måste våga diskutera svåra moralfrågor. Det är nödvändigt att debattera mörkret 1933–45. Tysklands uppgörelse med sin egen historia är beviset.

Meinander påstår bland annat att Hitler inte skulle ha respekterat finsk neutralitet 1941. Det vet vi inget om, enligt professor Kent Zetterberg.
Resonemangen haltar betänkligt, särskilt då Meinander är ovillig att se skillnaden mellan Finlands målsättning med kriget tillsammans med nazismen, respektive denna kamps effekter. Jag vill diskutera detta vidare med Meinander, det gör vi i radions Historiska klubben på fredag kl 12.10.

Men dessa ting är inte huvudbekymret för de historiker jag talat med om Meinanders artikel. Det är hans föraktfulla tonfall. Vetenskap bör självfallet kunna underställas debatt och meningsutbyte i olika former.

Man kan exempelvis tolka källor helt olika och diskutera detta, för att förhoppningsvis nå längre i vår jakt efter kunskap. Och nya generationer behöver veta och förstå.
Min skildring av Finlands centrala roll för svensk utrikespolitik, särskilt åren 1939–41, är inget som kittlar Meinanders vetenskapliga nyfikenhet. Det gör mig uppriktigt sorgsen.

Sverige och Finland var 1939–45 två europeiska småstater som försökte överleva den kris kriget innebar. Jag har skrivit om Sveriges utrikespolitik och om Finland ur den svenska utrikesledningens perspektiv.
Professor Meinander efterlyser ”saklig information” utan överdrifter och nationalistiska undertoner. Jag har gjort mitt bästa och hoppas innerligt att Meinander försöker glömma sin ilska och ger mig och boken en ny chans.

Kanske till och med en professor kan lära sig något.

Henrik Arnstad
författare