Men läser man de direktiv som Skolverket utfärdat i frågan får man ett tydligt intryck av att det är minoritetens uppfattning som varit vägledande: inga religiösa inslag får förekomma. När nu debattens vågor svallat färdigt för den här gången är det dags att ta ett steg tillbaka och ställa frågan: varför?

I en demokrati måste man ibland låta just minoriteternas intressen styra, om det handlar om att skydda människor från förtryck och förföljelse. Men vad är det man vill skydda svenska skolbarn ifrån? Inför årets avslutningar i vår församlingskyrka önskade skolan vår medverkan som präster, samtidigt som vi blev uppmanade att ”inte vara religiösa”. Rektorn hänvisade till Skolverkets direktiv där tonvikten ska ligga på ”traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron.” Om det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, skriver Skolverket, kan skolavslutning ske i kyrkan.

Problemet är bara att både kyrkan som rum och vi som präster genom vår blotta närvaro per definition utgör religiösa inslag! Man behöver inte vara särskilt djupsinnig för att inse att Skolverket därmed redan i sin egen formulering i praktiken talar emot skolavslutningar i kyrkan. Både rektorer och präster tycks hamna i ett olösligt problem, eftersom vi båda har våra speciella ramverk och uppdrag att förhålla oss till. Men vad vi vill hävda är att problemet är konstruerat – ser man nämligen på vad våra lagar och förordningar säger blir det tydligt att det är Skolverkets tolkning av lagtexten som är problemet. Det är därför angeläget att ställa frågan om vilka intressen som styrt denna tolkning, och att försöka frilägga de dolda premisser som ligger bakom.

Enligt 2 kap. 2 § regeringsformen är det förbjudet att ”mot vederbörandes vilja tvinga någon att delta i sammankomst för opinionsbildning eller annan meningsyttring”. I Sverige är religionsfrihet en grundlagsskyddad rättighet. Men Skolverket tycks jämställa alla uttryck för religion som social och kulturell verklighet med det som i Regeringsformen betecknas som en tvingande opinionsbildning. En skolavslutning är ingen opinionsbildning, ens om man sjunger psalmer där Gud nämns, eller om en präst önskar eleverna allt gott genom det som kallas ”välsignelse”. Sådant är en naturlig del av traditionen om man väljer att lägga avslutningen i en kyrka.

Grunden för skolan är att undervisningen ska vara konfessionslös och att alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med samma förtroende, oavsett vilken religiös tillhörighet eller livsåskådning man har. Om detta är vi väl alla överens. Men Skolverket tycks dra slutsatsen att mötet med religiösa uttryck är detsamma som ”religiös påverkan” och tvång – och det är en slutsats som måste ifrågasättas. Som följd av detta kommer begreppet religionsfrihet att framstå som rätten att slippa möta några som helst uttryck för religion i skolans sammanhang. Med ett sådant synsätt blir man tvungen att censurera bort företeelser som är faktiskt existerande i människors liv och en del av vårt samhälle.

Vi undrar vems intressen det är Skolverket vill företräda. Vår erfarenhet lokalt är att det inte är andra trosbekännare, som t ex muslimer, som har problem med att skolavslutningen hålls i kyrkan. Skolavslutningarnas vara eller inte vara i kyrkan är kanske i själva verket inte den stora frågan. Vi befarar att detta har blivit en symbolfråga i en betydligt mer omfattande agenda.

Vad debatten egentligen handlar om är något mycket mer grundläggande, nämligen om religionens plats i samhället. Där pågår en intensiv lobbyverksamhet, främst från Förbundet Humanisternas sida, för att marginalisera religionen och förpassa den ut ur det offentliga rummet. Vi måste fråga oss vilka konsekvenserna blir om skolan låter den minoritetens beröringsångest när det gäller tro och religion diktera villkoren för sin verksamhet. Vilket samhälle får vi i förlängningen om vi inte längre vågar stå i dialog med de olika religiösa uttryck som faktiskt existerar i vår omvärld?

Vi tror inte att det blir ett mer humanistiskt, demokratiskt och tolerant samhälle. En sådan utveckling bäddar snarare för rädsla, fanatism och motsättningar. Det religiösa behovet ligger djupt i människan och i religionssociologiska undersökningar anger fortfarande en majoritet att de har någon form av religiös eller andlig tro. Och att 70 procent av Sveriges befolkning fortfarande tillhör Svenska kyrkan behöver inte nödvändigtvis tolkas som slentrian och vana. Debatten om skolavslutningarna har visat att många fortfarande tolkar tradition och högtidlighet i andlighetens termer.

EVA CRONSIOE

LISA ÅSLUND

Präster i Vallentuna församling

.