Sverige har fått en ny regering med flera nya statsråd och regeringsförklaringen lyfter några av de frågor som ligger RFSU varmt om hjärtat. Grattis alla ni som nu fått nya spännande poster i Sveriges regering. Nu påbörjar ni en ny mandatperiod med stora utmaningar.

Att få fatta beslut om sin kropp och sin sexualitet är en rättighet. Att inte diskrimineras på grund av sexuell läggning, kön, könsidentitet eller sin hivstatus, att få kunskap om den egna kroppen och sexualiteten, att fritt välja partner och slippa sexuellt våld är allt en fråga om mänskliga rättigheter. Sexualitet påverkar också hur samhället och individer organiserar sitt familjeliv och sina relationer. Det styr synen på äktenskap och arv, på relationer mellan könen liksom hur man ser på könsidentitet, hetero- och homosexualitet med mera. Detta påverkar i sin tur hela samhällen och politiken. Därför säger RFSU att sex är politik – sexualpolitik.

Men frågor som rör sexualitet återfinns idag inom många politikområden. Detta innebär att de inte alltid får den prioritet som de förtjänar och att det är otydligt vem som ansvarar för vad. Det är därför viktigt att någon minister nu får ett samordnande ansvar för frågor som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR), för det finns mycket att göra.

I regeringsförklaringen lyfts att arbetet med att förebygga sexuellt våld ska stärkas. Det tycker vi är bra och det är en fråga vi drivit länge, och den berör flera ministrars arbete. RFSU vill att justitieministern ska tillsätta en granskningskommission med uppgift att ta reda på varför endast 15 procent av våldtäktsanmälningarna leder till åtal. Vi kommer också att följa arbetet med den hjälptelefon dit människor som befarar att de ska begå ett sexuellt övergrepp, kan ringa för att bli av med destruktiva tankar. Telefonlinjen utlovades av jämställdhetsministern strax före valet.

Även på utbildningsdepartementet finns frågor som ur vår synpunkt är angelägna och som omgående måste drivas på. Regeringsförklaringen nämner exempelvis elevhälsan som en viktig aktör för ungas välmående så vi hoppas därför på en förstärkning på detta område. Vi vill också att utbildningsministern ser till att Skolverket snarast få ett uppdrag att kontinuerligt följa utvecklingen av, och granska, skolornas undervisning i sex och samlevnad. Det är viktigt för att säkerställa att undervisningen i ämnet håller bra kvalitet och att den är likvärdig för alla elever. Frågan om lärarnas kompetens i sex och samlevnad är också en sak som fortfarande inte är helt löst men brådskande att ta tag i.

Även på folkhälsoområdet finns mycket att göra. RFSU:s Sverigebarometer visade i augusti att tillgången på ungdomsmottagningar skiljer sig åt i olika delar av landet, liksom priset på p-piller. I kombination med brister i sex- och samlevnadsundervisningen i skolorna tror vi att detta riskerar göra att fler unga smittas med sexuellt överförda infektioner eller bli oönskat gravida. Det är inte rimligt att det finns sådana regionala skillnader som vår barometer visade och vi hoppas därför att någon med övergripande ansvar för frågorna ser till att Sverige får en sammanhållen SRHR-strategi. Precis som Sverige har en för det internationella utvecklingssamarbetet.

Hbt-personers hälsa måste nu tas på allvar. Studier från Folkhälsoinstitutet och Ungdomsstyrelsen visar att unga hbt-personers hälsa är betydligt sämre än genomsnittet i Sverige. Ett tecken på detta är att så mycket som var fjärde ung homo- och bisexuell person har försökt begå självmord. Unga hbt-personer är också klart mer utsatta för våld och hot om våld jämfört med andra ungdomar. Detta är en viktig folkhälso- och rättighetsfråga som genast bör åtgärdas.

På socialdepartementets bord finns ytterligare en fråga som dragits i långbänk, den om ensamståendes möjlighet till insemination. För några dagar sedan fick Robert Edwards nobelpris i medicin för sitt framgångsrika arbete med befruktning utanför livmodern (IVF).

All teknik för IVF och befruktning med hjälp av insemination finns nu men reglerna diskriminerar bland andra ensamstående. I dag är det bara kvinnor som lever i en relation som har den rättigheten (trots att ensamstående har rätt att prövas som adoptivföräldrar). Det finns en majoritet i riksdagen för en sådan lagändring så vi finner ingen anledning att låta beslutet dröja.

Även asyl- och migrationspolitiken berörs av arbetet med sexuell hälsa och rättigheter. År 2006 kritiserade FN:s specielle rapportör för rätten till hälsa Sverige för att papperslösa människor inte har tillgång till hälso- och sjukvård på samma villkor som alla andra.

Enligt vår erfarenhet handlar det ofta om sexuell och reproduktiv hälsa, som tillgången till abort, preventivmedel, rådgivning, förlossningsvård, gynekologisk vård och vård mot sexuellt överförda infektioner. Det är angeläget att ansvarig minister tydligt markerar att detta är en fråga som omgående måste lösas för att säkerställa att lagstiftningen garanterar rätten till hälsa för alla i vårt land.

Det är också brådskande att säkerställa att kvinnor och hbt-personer som söker skydd undan förföljelse på grund av kön, könsidentitet eller sexuell läggning får asyl i Sverige.

Biståndsministern har varit tydlig med att sexuella och reproduktiva rättigheter ska prioriteras i den globala utvecklingspolitiken. Men fortfarande dör 358 000 kvinnor i världen varje år bara för att de blivit gravida. De gör det för att de saknar tillgång till preventivmedel, säkra aborter, sexualupplysning och förlossningsvård. Sverige är ett av få länder i världen som står upp för dessa frågor men fortfarande saknas pengarna. Jämställdhet lyftes fram en av de viktigaste utmaningarna i utvecklingssamarbetet, men det är nu viktigt att visa att regeringen menar allvar och att policyprioriteringar matchas med ökad finansieringen till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi vill att minst tio procent av det svenska biståndet går dit.

Det finns alltså mycket att göra för att människors sexuella och reproduktiva rättigheter ska bli tillgodosedda och det är uppenbart att många ministrar arbetar med sexualpolitiska frågor. För att dessa nu ska få den plats de förtjänar i politiken hoppas jag att vi inom kort får veta vem i regeringen som har övergripande ansvaret för sexualpolitiken. Om inte någon minister får det samordnande ansvaret så räknar jag med att statsministern har det.

ÅSA REGNER

generalsekreterare RFSU