Förslaget att förändra försvarsunderrättelsetjänstens inriktning, och som en följd av detta bland annat tillåta Försvarets Radioanstalt avlyssna all teletrafik ”som förs över Sveriges gräns i tråd”, har på kort tid utlöst en våg av kritik av ett slag som inte förekommit sedan debatterna om Säpos åsiktsregistrering och IB:s hemliga inrikesspionage.


Också lagrådet, som i princip ställer sig bakom förslagen, reser en rad frågetecken kring de medborgarrättsliga konsekvenserna för integriteten och allmänhetens tilltro till de övervakande myndigheterna. ”När de tekniska möjligheterna väl föreligger finns alltid en risk för missbruk” skriver man och hänvisar till Säkerhetstjänstkommissionens granskning av den övervakning polis och militär utsatte svenska medborgare för under det kalla kriget.


Frågan rör rent konkret fyra lagförslag som är avsedda att efter ett riksdagsbeslut träda i kraft den 1 juli i år. Det handlar om en helt nyskriven lag för signalspaning ”i försvarsunderrättelseverksamheten” (vad som gäller signalspaning för andra syften är oklart). Denna nya lag är i sin tur kopplad till en förändring i en befintlig lag om just försvarsunderrättelseverksamheten, det tidigare militära underrättelsesystemet.

Förändringen innebär att verksamheten skall inriktas mot yttre hot, avse utländska förhållanden och bedrivas med signalspaning och så kallad personbaserad inhämtning. Underrättelsetjänstens inhämtning med dessas metoder får endast gälla ”utländska förhållanden”, något som lagrådet i sin granskning finner betryggande.

Men med utländska förhållanden avses också ”verksamhet som har sin utgångspunkt i utlandet”, eller mer konkret situationer där en organisation som anses utgöra ett säkerhetshot har sitt ursprung i utlandet ”men verkar genom representanter i Sverige eller genom att på annat sätt utnyttja resurser i Sverige”. Det som faller utanför underrättelsetjänstens nya vidsträckta mandat är sådant som gränsöverskridande vardagsbrottslighet och förhållanden av ”rent inhemsk karaktär”.

Säpo har i ett uppmärksammat remissyttrande reagerat mot denna principiella förändring av underrättelsetjänstens mandat att övervaka förhållanden inom landet som förslaget öppnar för. Försvarsminister Odenberg har svarat med att anklaga Säpo för att sprida desinformation; någon avlyssning eller annan övervakning av svenska medborgare är inte alls aktuell.

Det minsta man kan säga om försvarsministerns och olika myndighetsföreträdares försök skynda ut till försvar för de lagändringarna är att de inte riktigt lyckats att på ett övertygande sätt förklara hur saker och ting hänger ihop. Om det nu inte finns någon som helst ambition att förändra försvarsunderrättelseverksamheten i riktning mot underrättelseinsamling också avseende personer och organisationer verksamma i Sverige måste man ställa sig frågan vad det är för mening att lägga fram en lagändring som uttryckligen har just denna innebörd.

Och om det inte finns minsta risk för inrikes utrikesunderrättelsetjänst, varför ägnar man då femton sidor åt gränsdragningen mellan underrättelsetjänsten, polisen och andra myndigheter utan att komma fram till mer än att regeringen i sista hand får bestämma saken och att man i övrigt får förutsätta ”en omfattande samverkan mellan myndigheterna” (Lagrådsremissen s. 48). Vad är det man skall samverka kring? Ingenting?

Jag kan inte komma ifrån intrycket att förslagens författare på viktiga punkter medvetet försöker blanda bort korten. Man försäkrar att underrättelsetjänsten inte skall bedriva någon brottsutredande eller brottsbekämpande verksamhet. Problemet i sammanhanget är ju snarast det motsatta, att underrättelseorganen kan observera och i vissa lägen beblanda sig med brottslig verksamhet utan att hämmas av ett brottsförebyggande eller brottsutredande mandat.

Underrättelsetjänsten opererar inte under polislagen och deras ”särskilda metoder” är uttryckligen inte reglerade i lag. Det nu aktuella förslagets definition av yttre förhållanden, som också innefattar företeelser med utländsk koppling i Sverige, kan inte leda till en annan slutsats än att också svenska medborgare därmed kan bli föremål för denna icke-brottsbekämpande, icke-lagreglerade underrättelseinsamling vars konsekvenser för personlig integritet och rättsäkerhet är omöjliga att fastställa.

Den kritik som framförts mot de framlagda förslagen är till stora delar befogad. Lagförslagen innehåller uppenbara gummiparagrafer, relationen mellan militär och polisiär underrättelseverksamhet blir bara ännu diffusare och allmänhetens förtroende, i den mån svensk underrättelsetjänst åtnjutit något sådant, har knappast förbättrats. Men det finns också en risk att kritiken slår över i en slags integritetsmässig moralpanik.

Signalspaningen är och kommer förmodligen i än högre grad att bli nyckelkomponenten i varje svenskt nationellt underrättelsesystem i framtiden. Övriga ”särskilda metoder” för aktiv insamling av underrättelser från omvärlden, framförallt genom agentverksam, förmår endast leverera en bråkdel. ”Kabelförbudet” är ett av tidigare regeringar skapat självförvållat förnekelseproblem. Delar av detta problem, som inte rör svenska privatpersoners elektroniska kommunikation, borde kunna lösas utan medborgarrättsliga komplikationer. Andra delar, de som direkt eller indirekt berör enskildas integritet, kräver större och öppnare rättssäkerhetsgarantier.

Medborgarna kan inte annat än känna sig lurade av en ordning där polisens telefonavlyssning kräver domstolsbeslut medan samma motsvarande kommunikation kan registreras av signalspaningen och efter en underrättelsemässig värdering delges till exempel polisen utan att det föreligger någon brottsmisstanke eller rättslig prövning överhuvudtaget.

Det finns allvarliga strukturella problem i underrättelsesystemet och dess möjlighet att följa gränsöverskridande hot. Men dessa problem dessa har inte blivit mindre utan större genom den myndighetskonfrontation som det nuvarande förslaget utlöst. I dessa delar bör förslaget dras tillbaka helt. Vi behöver inte en ny och luddigare skrivning av lagen för försvarsunderrättelseverksamhet utan en utveckling mot en ny och demokratiskt förankrad nationell underrättelsetjänst.

Wilhelm Agrell
professor i underrättelseanalys vid Lunds Universitet