Kritiken mot Tony Blair och George Bush växer över hela världen. Nu vädjar de om mer tid – precis det som FN:s vapeninspektörer förvägrades i vintras.
Den 5 augusti 2002 möttes George Bush och Colin Powell i Vita huset för ett samtal om Irak. Powell var emot ett Irakkrig, och hans förutsägelser om effekterna av en invasion var mycket mörka.
Powell varnade för att kriget skulle bli blodigare och betydligt mera komplicerat än det som nyss hade förts i Afghanistan. Ett krig skulle medföra en destabilisering av läget i Mellanöstern och en ökad antiamerikanism i regionen.
Powell ställde också frågor om vad som skulle ske efter ett segerrikt Irakkrig. Kostnaderna för en ockupation skulle bli enorma. Han hade även onda aningar om vad ockupationen kunde innebära för USA:s anseende i världen.
I stället för ett unilateralt agerande från USA:s sida ville Powell att man skulle gå via FN och söka internationellt stöd för en eventuell intervention.
Samtalet mellan Bush och Powell finns återgivet i Bob Woodwards bok ”Bush at War”. Hur det gick till när Powell under hösten 2002 förvandlades från duva till hök i Irakfrågan får framtidens historiker utreda. I dag vet vi att Powell vid sitt möte med Bush talade för döva öron. De krafter inom administrationen som verkade för ett krig var alltför starka.
Än har vi inget facit av kriget, och det lär dröja innan något föreligger. Några slutsatser kan ändå dras. Det är lätt att se att Powells förutsägelser om krigets komplexitet kom på skam. Sällan har de militära experterna haft så fel som i förutsägelserna om Irakkriget.
Fast här måste en viktig reservation tillfogas. De reguljära striderna i Irak må vara över, men det innebär inte att den gamla regimens män lagt ner vapnen. Sedan den 1 maj har i snitt en amerikansk soldat dödats varannan dag, och fortsätter det så kommer antalet dödade amerikaner efter fredsslutet snart att överstiga det som gäller stupade under själva kriget.
Ingen kan i dag säga om det rör sig om enstaka irakiska motståndsfickor eller om USA-koalitionen står inför hotet om ett utdraget gerillakrig. Pentagons mardröm är en situation liknande den i Vietnam eller i Somalia, där växande amerikanska förluster fick allmänheten att kräva hemtagning av alla trupper.
De regionalpolitiska följderna av kriget är också oklara. Det återstår att se om de återupptagna fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier leder till ett positivt resultat. Likaså är det osäkert om USA:s engagemang i frågan är varaktigt eller bara tillfälligt. Hittills har vi inte sett något av den ”demokratiska flodvåg” i området som USA-administrationens företrädare sa skulle bli följden av Saddam Husseins fall.
På två centrala punkter verkar Colin Powell få rätt, och det gäller hans fruktan för krigets långsiktiga kostnader samt för de opinionsmässiga effekterna. Den svåraste utmaningen för USA är att återuppbygga infrastrukturen och skapa demokrati i ett land som i dryga tre decennier härjats av diktatur, terror och krig. Det kommer att kräva investeringar av en omfattning som Bushadministrationen inte ville eller vågade ange före invasionen.
Vidare fordras en fortsatt närvaro i Irak av hundratusentals soldater och civila under åratal framöver. Det är en öppen fråga om USA:s ekonomi, som dras med ett snabbt växande federalt budgetunderskott, klarar av den påfrestningen.
Saddam Hussein har äntligen fallit, och konsekvensen hittills är att den supermakt som störtade honom har blivit ännu mera impopulär i omvärlden. Det paradoxala resultatet framgår av en ny stor opinionsundersökning som visar att Irakkriget fördjupat klyftan mellan USA och övriga världen och lett till ökad antiamerikanism.
Undersökningen är gjord av oberoende Pew Research Center och omfattar intervjuer med över 15 000 personer i 20 länder.
Effekterna har inte överraskande varit starkast i de muslimska delarna av världen.
I Turkiet och Indonesien har 83 procent av befolkningarna nu en negativ syn på USA. Även i Europa dominerar en övervägande kritisk attityd. I Frankrike, Tyskland och Spanien är det färre än 50 procent som i dag säger sig vara positiva till USA.
Mätningen visar även att stödet för den amerikanska antiterrorismpolitiken, som var stort efter den 11 september, fallit kraftigt i många länder. Motståndet mot USA:s politik har samtidigt ökat till över 70 procent i Pakistan och Turkiet och till hela 97 procent i Jordanien.
Siffrorna speglar mera en kritisk attityd till president Bush och dennes politik än till USA som nation. Nära tre fjärdedelar av de tillfrågade i Frankrike och Tyskland sade sig vara kritiska till Bush liksom två tredjedelar av italienarna och 60 procent av britterna, annars det mest USA-positiva folket i Europa.
En annan dramatisk opinionseffekt är det förtroenderas som drabbat de amerikanska och brittiska statsledningarna efter kriget. I USA har andelen som är nöjd med utvecklingen minskat med 30 procentenheter på två månader.
I England upplever Tony Blair sin allvarligaste kris sedan han tillträde som premiärminister 1997. Även om han skulle rida ut stormen har turerna kring Irakkriget gjort att både han själv och Labourpartiet tappat stort i förtroende.
Bakgrunden till opinionsraset är inte svår att förstå. Snart tre månader efter det proklamerade krigsslutet har koalitionens trupper ännu inte funnit Saddams massförstörelsevapen.
Inte heller har de lyckats påvisa något samband mellan Irakregimen och al-Qaida, vilket framhävdes som ett särskilt viktigt argument av ledarna i Washington och London. Nu vädjar man om mera tid, vilket var precis det som FN:s vapeninspektörer förvägrades i vintras.
Dilemmat lär kvarstå även om man till sist skulle påträffa en del gömda massförstörelsevapen. Som historikern Arthur Schlesinger skrev i en artikel i Washington Post (28/6) blir knäckfrågan då denna: varför gjordes inte dessa vapen i så fall redo för omedelbar användning? Om Saddam Hussein hade tillgång till vapnen, varför i all världen användes de inte i ett läge när hans eget liv och maktställning var i akut fara och utländska trupper invaderade landet?
En eventuell upptäckt av nergrävda massförstörelsevapen skulle enligt Schlesinger inte göra Irak till det direkta hot mot USA, som Bushregeringen hävdade var fallet i upptakten till kriget. Annorlunda skulle det ha varit om de omtalade vapnen faktiskt hade använts under striderna.
Få uppgifter är i dag mera angelägna för det globala samfundet än att bekämpa terrorister som kan få tillgång till massförstörelsevapen. Blair och Bush gör helt rätt när de kraftfullt betonar detta. Men vad händer nästa gång de vill göra gällande att någon regim förser terrorister med sådana vapen? Hur kommer världens folk då att bemöta västledarnas krav på ett nytt militärt ingripande?
Risken är stor att Bush och Blair då har förspillt så mycket av sitt förtroendekapital att en misstrogen omvärld - i ett läge när en samlad internationell aktion verkligen skulle behövas - väljer att slå dövörat till. Precis som George Bush själv gjorde när hans egen utrikesminister för ett år sedan försökte varna honom för krigets vådor.
Erik Åsard
statsvetare och chef för
Svenska Institutet för Nordamerikastudier
vid Uppsala universitet
