Vem kan stänga internet?

Makten Över nätet
Del 3
En artikelserie om internets framtid. Tidigare artiklar: 29/9: Demokratisträvan hotar internet, 2/10 Rädda revolutionen!
Ända sedan internet vid 90-talets mitt gjorde sitt intåg i de flesta medborgares liv, har det varit en tummelplats för olika samhällsutopier. Nätet har i all sin abstrakta glans fångat upp ett antal förhoppningar om framtiden som länge varit litet hemlösa.
En av dessa utopier återfinns såväl till höger som vänster på den politiska skalan: den om nätets okontrollerbarhet.
Genom sin frånvaro av ett centrum, just genom att vara ett nät, skulle den digitala domänen vara immun mot olika diktatoriska försök att styra den information som medborgaren kan sprida och ta till sig.

Det är en vacker politisk tanke som visat sig hålla i flera krissituationer, men som i dag åter utmanas. Främst av den "Gyllene sköld" som Kina i detta nu konstruerar som en integrerad del av sitt nya telenät.
Till skillnad från Natos mer eller mindre mytomspunna avlyssningssystem Echelon
kommer Gyllene skölden också att kunna stänga av stora delar av informationsflödet.

Kring denna utbyggnad flockas de västerländska telekomföretagen som flugor kring en hästskit. Ingen medger att de arbetar med just Gyllene skölden, men den kinesiska telemarknaden är helt enkelt för stor för att någon ska våga anlägga etiska perspektiv på sin verksamhet.

Så bygger Ericsson just nu China Telecoms nya IP-stamnät - ett system i vilket Gyllene skölden är integrerat.
Kina nämns också av Olof Hallström och Patrik Lindén (Brännpunkt 29/9). De menar att om man av demokratiska skäl skulle ge nationella regeringar inflytande över nätets utveckling skulle man också riskera att indirekt lämna över makt till mörkermän som Robert Mugabe eller Kim Jong-Il.

Nu är det kanske ändå inte så att Zimbabwe eller Nordkorea utgör tungviktarna på it-området under överskådlig framtid (det gör däremot Kina.)
USA:s stora inflytande över internet är ett problem, anser de, men säger också att denna makt minskar, och att de
stiftelser man räknar upp just i kraft av sin "oavhängighet" skulle vara en garant för nätets öppenhet. Det är tydligen inte FN eller andra politiskt tillsatta organ.
Vi tror inte att det är orättvist att bakom en sådan beskrivning av sakernas tillstånd ana högerns skepsis mot "politiken", vilket vill säga demokratin, över huvudtaget.

Problemet är bara att organisationer som Icann, hur väl de än utfört sitt arbete, är långt ifrån okontroversiella.
Icann har varit i blåsväder flera gånger på senare år, och har med sitt mandat att utfärda tillstånd till nya toppdomäner (som .job), liksom sin rätt att ta betalt för dem, mycket stor makt över nätets utveckling. Kritiken mot Icann är att man agerar som myndighet utan statlig förankring - liksom att man utvecklas i riktning mot vinstdrivande företag. Det är bland annat detta som FN varit kritiskt till.

Vi har alltså en situation där nätet länge varit en fri domän - men där totalitära stater med resurser gör sitt bästa för att "rätta till" det fria
informationsflödet. Vi har i utvecklingens andra ände en grupp av mer eller mindre statslösa och självutnämnda stiftelser som utformar regelverket för nätets framtid.

Till detta ska läggas den enorma skillnaden i infrastrukturers utbyggnad och underhåll som råder mellan världens olika delar.
Men det intressanta är att internet, som sociologen Manuel Castells brukar påminna om, inte bara är en teknik för kommunikation utan lika mycket ett uttryck för vad han beskriver som "Nätverkssamhället" - som fogas samman inte så mycket av geografiska gränser som av "noder", knutpunkter i informationsväven. Den som kontrollerar dessa noder har den reella makten.
Frågan är då om denna makt över hela den nya samhällsformationen ska hanteras av ansiktslösa stiftelser utan demokratiskt mandat? Det låter lika lite frestande som att totalitära nationer med hjälp av välsvarvade argument tar sig rätten att bygga alltmer finmaskiga system för att kontrollera vilken information deras medborgare kan ta del av.
Nyckelfrasen
här är inte "mindre politik" utan "mer demokrati" och "mer insyn". Castells har förmodligen rätt i att internet till sin struktur är en föraning om hur framtidens maktstrukturer ser ut, vare sig vi kallar denna framtid "informationssamhälle", nätverkssamhälle" eller något annat kul.

Men under den sortens viktiga, formella strider som vi diskuterat i denna artikel ligger den grundläggande maktfrågan. Vem kan stänga av oss? Vem är det som bygger och äger de stora tekniska systemen idag? Är det stater? Är det transnationella företag?

Och var ska man utkräva ansvar när staterna, under en läpparnas bekännelse till "avreglering" och "konkurrensutsättning" avsäger sig alltmer ansvar för att de stora systemen bär, byggs ut och säkras?
Vi behöver väl inte påminna om de stora strömavbrott som drabbat inte bara Sverige utan även USA - två av de länder som avreglerat sin elmarknad mest av alla?

Frågan om vem som kan stänga av oss rymmer alltså flera olika nivåer. Icann kan stänga av enskilda domäner, länder
som Kina kan stänga av enskilda användare och till sist - vilket man lätt glömmer bort - är det alltid någon som kontrollerar den tekniska infrastrukturen: växlar, fiberkablar, elsystem och så vidare.

Ett sådant maktperspektiv borde stå i centrum för it-debatten. Sådana frågor kommer också fram i globala organ som FN, där skillnaden i infrastrukturell nivå är så skriande mellan olika länder - och där det vid en jämförelse nog blir tydligt att Sverige rent tekniskt inte längre har så mycket att skryta med om man jämför sig med mer utbyggda länder som till exempel Sydkorea.
Liksom att sådana frågor, att synliggöra makten över det virtuellas materiella plattform, är något som ett FN-organ skulle klara bättre än slutna stiftelser som Icann.