I dag släpps Iphone 4 i Sverige. Otaliga konsumenter har väntat otåligt. Nyheterna om telefonens finesser har läckt ut sedan månader tillbaka. För många är säkert nya tillämpningar det som drar mest – en bättre kamera, bildtelefon, häftiga spel och så vidare.

För andra är det nyheten i sig som lockar. Den genomsnittliga tiden för mobilinnehav har sjunkit drastiskt. Ständigt nya produkter och ny design gör att jakten fortsätter. Att äga den senaste modellen har blivit ett måste, en del av imagen.

Sverige är ett av de mobiltätaste länderna i världen. Men utvecklingen är explosiv över hela världen. Marknaden i länder som Kina och Indien växer med 8–10 miljoner nya abonnenter varje månad. Även i Afrika är tillväxten stark. Där är det fler människor som har tillgång till mobil än som har rent vatten och sanitet inom räckhåll.

Utvecklingen av mobiltelefonin är en fantastisk framgångssaga. I många utvecklingsländer är det via mobilen – inte datorn – som människor får tillgång till nätet och rader av tjänster som underhållning, undervisning, krediter och hälsoråd. Tekniken kan, rätt använd, ge många värdefulla bidrag i fattigdomsarbetet.

Men även om de affärsmodeller som använts varit oerhört framgångsrika, är det något fundamentalt osunt med marknaden för elektroniska apparater. Miljarder mobiltelefoner och annan elektronik hamnar på sophögen varje år. Många av oss vill ha de senaste modellerna och tilllämpningarna. Men måste det ske till priset av en så grotesk materialförstöring?

Enligt FN är elektroniskt skrot den snabbast ökande avfalls- typen i världen – uppskattningsvis 50 miljoner ton förra året. Återvinningsprocenten är låg. I de flesta utvecklingsländer finns inga återvinningssystem över huvud taget. Rader av gift-iga ämnen läcker ut på soptippar världen över och värdefulla metaller tas inte till vara.

Gifterna i avfallet är en viktig del av problemet. Ett annat har att göra med själva gruvdriften – både för dess skador i naturen men också för att vissa mindre vanliga metaller blir allt svårare att få tag på. EU-kommissionen presenterade nyligen en rapport som pekar ut sammanlagt 14 metaller som kritiska för både elektronik- och energiindustrin. Bland dessa märks platina, indium, beryllium, mangan, niobium och tantalum.

Precis som många geologer nu varnar för ”peak oil” finns det allt flera experter som varnar för ”peak rare earths”.

Den snabba expansionen inom it-området är bara ett av många exempel där den snabba genomströmningen av material i samhället inte är hållbart på sikt. I en värld med snabbt växande ekonomier som Kina, Brasilien och Indien är modellen omöjlig. Men var finns det nödvändiga omtänkandet?

Experter gör idag bedömningen att antalet elektroniska apparater i världen kopplade till internet kommer att ha minst tiodubblats till 2020. Från drygt 5 miljarder till över 50 miljarder. Den avgörande frågan är naturligtvis hur energi- och materialförsörjningen skall gå till. Precis som åtgärder nu vidtas för att reglera finansmarknaden och rader av osunda krediter, måste samma tänkande prägla användningen av naturens resurser. En rejäl utmaning både för politiken, företagsamheten och oss konsumenter:

•Politiken måste våga ställa krav på en långt effektivare energi- och materialhantering. Lägre skatt på arbete och högre skatt på användning av jungfruliga råvaror är en väg att gå.

•Företagen måste våga ifrågasätta rådande affärsmodeller. Att främst tjäna pengar på att det snurrar så mycket energi och material som möjligt genom systemet är inte ansvarsfullt. Genom leasing istället för försäljning kan mycket vinnas. Ansvaret för materialet i en produkt ligger då kvar hos producenten. Det uppmuntrar till längre livslängd hos produkterna, möjligheter till uppgradering då nya tjänster lanseras och maximalt effektiv återvinning.

•Som konsumenter måste vi ta långt större ansvar än idag. En viktig fråga vid varje inköp måste vara: behöver jag verkligen en ny modell?

ANDERS WIJKMAN

Tällberg Foundation