Egentligen är jag fel person att skriva det här - ung, olärd och endast lekman inom Svenska kyrkan. Men främst av ett skäl kan jag ändå inte låta bli att komma med ett inlägg i debatten som har uppstått kring ärkebiskopen. Det är oroväckande tyst från min kyrkas egna representanter, i alla fall från alla dem som tror att sanningen kan beskrivas mer precist än Hammar framhåller. Kanske är förklaringen att de inomkyrkliga som inte håller med kyrkans ledare under lång tid har blivit kvävda, gett upp eller valt att spara sin energi till viktigare saker.
Många av dem som har läst det som skrivits förvånas säkert över upprördheten kring KG Hammars uttalanden. Varför fästs så stor vikt vid detaljer i evangelierna? Ärkebiskopens teologi tycks ju harmlös. Den borde inte trampa någon på tårna. Hammars argumentation är farligare för kristen tro än Hedenius. Kristendomen sådan ärkebiskopen framställer den är förtäckt, nästan oförändrad, till synes öppnare och rymligare, men kärnan, den frälsning kristna i alla tider hoppats på, riskerar att gå förlorad.
Under trehundratalet skakades kyrkan av en debatt gällande om Jesus var en människa "adopterad" av Gud eller om han vad Guds son. De som höll på adoptionsteorin kallades arianer efter förgrundsgestalten Arius. Arianismen spred sig och dominerade tidvis kyrkan. Frågan diskuterades hätskt inte enbart av teologer utan av allmänheten i hela romarriket.
För att lösa de häftiga striderna sammankallade kejsar Konstantin till ett kyrkomöte i Nicea år 325. Efter långa överläggningar beslutades att arianismen skulle förkastas och att Jesus var "av samma väsen som Fadern", ett uttryck som återfinns i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Huvudargumentet var att om arianerna hade rätt skulle frälsningen vara tillintetgjord. Striderna upphörde olyckligtvis inte utan blossade upp igen. Ett nytt kyrkomöte hölls, denna gång i Konstantinopel år 381. Även denna gång avvisades arianismen.
Hur kunde frågan om Jesu väsen vara avgörande för frälsning? Här kommer synden in - ett centralt begrepp inom kristendomen även om det för närvarande försvunnit ur den politiska retoriken. Kristen tro hävdar att vi omöjligt kan leva ett syndfritt liv. Var och en som rannsakar sig själv upptäcker sådant som borde vara ogjort, som skapar ångest och dåligt samvete.
Medlen för att tränga undan skuldkänslorna är många, men vad vi innerst inne längtar efter och behöver är förlåtelse. Ingen människa, utan endast Gud själv, kan leva fullkomligt och därför kommer Han till oss i sin enfödde son Jesus, detta är det radikala glädjebudskapet. Genom korsfästelsen tar Jesus på sig vårt straff så att vi kan få förlåtelse och bli räddade till ett nytt liv.
Men varför måste Gud ta på sig sitt eget straff? Kan Han inte förlåta ändå? Med ett exempel från den anglikanske prästen Nicky Gumbel kan det förklaras så här.
Två personer växte upp som goda vänner tillsammans. Efter skoltiden skildes deras banor åt. Den ene läste juridik och blev domare medan den andre sjönk ner i ett liv av missbruk och kriminalitet. En dag kom brottslingen att stå inför sin barndomsvän domaren. Vad skulle domaren göra? Han ville fälla en friande dom, men rättvisan förbjöd honom att göra det. Domaren dömer därför sin vän till böter och erbjuder sig sedan att själv betala beloppet. Gud bryter inte mot de lagar Han själv ställt upp eftersom Han vet att de är goda!
Den givna följdfrågan blir nu varför vi nödvändigtvis måste tro på rätt sätt också. Det spelar väl ingen roll vad vi tror? Här blir det känsligt. Svaret huvudfåran av de kristna genom historien har gett är att tron är fullständigt avgörande. Hade inte de kristna haft detta sanningsanspråk hade förföljelserna i romarrikets toleranta blandkultur aldrig ägt rum. Fler kristna än någonsin lider idag martyrdöden, något de flesta sluppit om de inte varit så envisa på den här punkten. För att bli räddade måste vi "tacka ja till domarens erbjudande", eller med andra ord, erkänna att Jesus är Herre och be Honom att han ger oss sin förlåtelse. Det är ingen stor prestation Gud begär, men Han lämnar inte heller någon annan utväg.
Det plågar mig som lekman i Svenska kyrkan att min ärkebiskop aldrig talar om detta. Det värsta med hans undervisning är egentligen inte det han säger utan det han inte säger. Han döljer sanningen - åtminstone den sanning som större delen av kyrkan i världen genom tiderna har talat om - det budskap de kristna i samtliga evangelier blivit uppmanade att sprida.
Allt som sker är inte Guds vilja, men kanske har Gud ändå låtit Hammar fylla en funktion han inte själv tänkt sig. Genom hans uttalanden har katoliker och pingstvänner enats i ett Jesusmanifest. Inom Svenska kyrkan har de bibeltrogna rörelserna, lågkyrkliga, högkyrkliga och gammalkyrkliga försonats. Och framför allt - Kristus har hamnat i centrum och huvudfrågan har åter blivit: Vem är Jesus?
Jakob Löndahl
teknolog, Lund
