Förbifart Stockholm är, sa Yvonne Ruwaida (MP) under en debatt på Stockholm Green Festival i Kungsträdgården i förra veckan, en rättvisefråga. De som gynnas skulle enligt henne vara rika vita medelålders män.
Det är inte bara en grov trivialisering av diskussionen. Det är dessutom fel. Förbifart Stockholm är en förutsättning för att Stockholm, och därmed Sverige, ska utvecklas. Vilket onekligen gynnar betydligt fler än rika vita medelålders män.
Öresundsbron firade helt nyligen sitt tioårsjubileum. Innan den byggdes var bron, precis som förbifart Stockholm starkt ifrågasatt, den höll till och med på att fälla en regering. Avgörande för att den ändå blev byggd var att en bred politisk majoritet till slut orkade ta beslut att sätta spaden i marken och att denna majoritet sedan också orkade stå för detta.
Det var, kan man in efterhand konstatera, väldigt bra.
Under de år som har gått sedan bron stod klar har företag, universitet och myndigheter i Malmö och Köpenhamn utvecklat ett allt mer omfattande samarbete. En gemensam arbets- och boendemarknad har vuxit fram mellan Skåne och Själland. Det naturliga hinder som Öresund utgör korsas med tåg, buss eller bil av cirka 70000 personer per dag. Bron har blivit en succé och ytterst få fortsätter att hävda att den inte skulle ha byggts.
Det som en majoritet av nationella och lokala politiker klarade när det gällde Malmö har de misslyckats med i Stockholm. Den infrastruktursatsning som mer än något annat behövs i Stockholm, Förbifarten, har på nytt blivit ett högst osäkert projekt trots att det i höstas fanns en bred politisk majoritet för att den skulle byggas. Men därefter har vänstern och Miljöpartiet tvingat Socialdemokraterna att lova att en rödgrön regering skall genomföra en folkomröstning 2012. I den ska frågan ställas om stockholmarna vill satsa 27 miljarder på en Förbifart eller lika mycket på ytterligare kollektivtrafik. Och det råder ingen tvekan om att Miljöpartiet och vänstern utgår från att det blir nej till Förbifarten. Som man frågar får man svar, som ledande företrädare för Vänsterpartiet har uttryckt sig.
Förra året ökade befolkningen i Stockholmsregionen med nästan 40000 personer. Allt talar för att huvudstadsregionen kommer att växa med motsvarande ett nytt Malmö på mindre än tio år, det vill säga med cirka 300000 människor. Att tänka sig att bygga ett nytt Malmö utan en väl utvecklad infrastruktur är omöjligt. Ett nytt Malmö skulle behöva vägar och järnvägar. Precis på samma sätt behöver ytterligare cirka 300000 nya stockholmare högre kapacitet både på vägnätet och i kollektivtrafiken.
Den genomfart som finns idag, Essingeleden, byggdes på 1960- talet och är dimensionerad för 80000 fordon per dygn. Idag trafikeras den emellertid av 160000 fordon per dygn. Den siffran kommer självklart att växa i takt med att befolkningen ökar. Befolkningsökningen och den pågående regionförstoringen gör det nödvändigt att öka både vägkapaciteten och kollektivtrafiken. Det går inte att ställa en utbyggnad av dem mot varandra. Det behövs både och för att regionen ska fungera och för att den inte ska delas upp i två halvor, en norr och en söder om Mälarsnittet. Och även om bilresandet per person skulle minska dramatiskt så kommer det totala bilresandet att öka, då Stockholms nya Malmö är på plats.
Om beslutet att bygga Förbifarten genomförs enligt de planer som Socialdemokraterna ställde sig bakom för ett halvår sedan, kommer den att kunna stå klar tidigast om 10 år. 20 år efter det att bron över Öresund invigdes skulle vi alltså i bästa fall kunna få en vägförbindelse som inte går genom Stockholms innerstad. Det är en försening som har kostat stockholmarna ofantliga resurser i form av tidsspill och tillväxthinder. Men det är inte det värsta. Det värsta är att Förbifarten kanske aldrig blir byggd.
CHRISTER JANSSON
vd Fastighetsägarna Stockholm
