Utvidgningspolitiken är för ansökarländerna en enorm kraft för förändring, till det bättre.

Carl Bildt och Stefan Füle

Idag publicerar EU-kommissionen sin årliga rapport om utvidgningspolitiken.

Rapporten beskriver var ansökarländerna – Turkiet, Island och länderna på västra Balkan – står i fråga om europeiska reformer och europeisk integration. Där finns information om framsteg som gjorts. Där finns kritik mot sådant som brister. Och där finns en rad operativa rekommendationer om EU:s fortsatta utvidgningspolitik som nu blir föremål för diskussion.

Rapporten om läget i utvidgningsprocessen är långt ifrån okontroversiell. Runt om i Europa finns det många som kritiserar hela denna politik. Varför, frågar de sig, fortsätter vi att utvidga den Europeiska unionen? Har vi inte nog med problem att hantera själva, med global ekonomisk kris, turbulens i eurozonen och instabilitet i närområdet? Varför ska vi då ta in nya medlemmar?

Vi accepterar inte detta resonemang. Vi hör båda till utvidgningspolitikens främsta försvarare, och vill att den Europeiska unionen ska förbli ett öppet politiskt projekt.

För det första menar vi att EU bör hålla vad vi lovat de europeiska demokratier som i dag försöker bli medlemmar.

För det andra vet vi hur viktig utvidgningen är för ansökarländerna. Vi såg för ett decennium sedan hur ansträngningarna att närma sig EU hjälpte de baltiska länderna, Polen och en rad central- och östeuropeiska stater att genomgå en dramatiskt positiv förvandling. Nu vill vi att andra länder – som vill och kan – ska ha möjlighet att följa i deras spår.

För det tredje är vi övertygande om att utvidgningen är bra för hela Europa, inklusive för dagens 27 medlemsländer. En öppen dörr för nya ansökarländer är – menar vi – en del av lösningen på EU:s problem och inte – som vissa kritiker hävdar – en del av själva problemet.

Vi vet att utvidgningen bidrar till ekonomisk och finansiell stabilitet, underlättar handel och investeringar, och i förlängningen bidrar till ökad tillväxt och nya jobb. Under de sju år som föregick den senaste utvidgningsomgången tredubblades till exempel handeln mellan de då 15 EU-länderna och de ansökarländer som blev medlemmar 2004 och 2007.

Vi vet också att utvidgningen är en viktig faktor för fred och stabilitet i vårt närområde, och därmed också för vår globala trovärdighet. Mycket har redan uppnåtts. För 20 år sedan var Balkan en plats förenad med sönderfall och krig. I dag handlar den politiska agendan i regionen om reformer och integration. Kroatien ska bli EU-medlem 2013, vi har inlett medlemskapsförhandlingar med Montenegro och Serbien har nyligen fått kandidatlandsstatus. Den processen vill vi fortsätta.

Dessutom är vi övertygande om att utvidgningen gör Europa och EU starkare. Världen är stadd i snabb förändring, och den globala kartan är på väg att ritas om. Och på samma sätt som medlemskap för Turkiet och länderna på Balkan skulle göra EU till en mer inflytelserik aktör i strategiska frågor skulle medlemskap för Island naturligtvis ge EU ökad tyngd i det nu alltmer betydelsefulla arktiska området.

Den utvidgningspolitik vi vill se är inte på något sätt kravlös. Europeiska demokratier ska kunna bli medlemmar, men utan att importera problem och olösta konflikter. Vi sätter hårda villkor för medlemskap, och hafsar inte igenom anslutningsprocessen utan att säkerställa att ansökarländerna verkligen är redo att bli medlemmar. Vi har till exempel lärt oss från tidigare utvidgningsomgångar hur viktigt det är att stärka de demokratiska institutionerna, rättssystemet och förmågan att bekämpa korruption och organiserad brottslighet.

Vi tittar också framåt. Vi vill vara säkra på att länder som blir medlemmar inte bara är redo att hantera unionens nuvarande regelverk, utan också kapabla att möta framtida utmaningar. I första hand tänker vi då på det europeiska regelverket för ekonomisk styrning som för närvarande genomgår en ambitiös revidering. Ansökarländerna måste i största möjliga utsträckning vara en del av denna process eftersom det ligger i deras såväl som i vårt intresse att de får adekvata finansiella regelverk och budgetsystem på plats redan innan de blir medlemmar.

Utvidgningspolitiken är för ansökarländerna en enorm kraft för förändring, och förändring till det bättre. Den är också del av vårt dna. På 55 år har vår union växt från de ursprungliga sex medlemmarna till 27, som snart – med den kroatiska anslutningen – blir 28 medlemsstater. Vi ska inte rusa fram för fort. Vi vill ha en kvalitetsunion med kvalitetsmedlemmar. Men vi vill – och vi ska – fortsatt verka för ett öppet Europa med en ambitiös utvidgningspolitik.

CARL BILDT

utrikesminister

STEFAN FÜLE

EU-kommissionär för utvidgning och grannskapspolitik