Kontrasten är stor mellan det sterila månlandskapet vid brunkolsbrottet i tyska Brandenburg och Vattenfalls reklambilder med häckande storkar på skorstenarna. Så har också Vattenfall blivit nominerad till Årets lobbyist av Miljöpartiet de Gröna.

I dagarna har Vattenfall kört igång sin provanläggning för att avskilja koldioxid i Schwarze Pumpe i Lausitz i östra Tyskland. Det är bolagets alibi för att fortsätta med brunkolsbrytningen, som är fullständigt förödande för miljön och klimatet.

Men ingen vet idag om tekniken kommer att fungera i kommersiell och storskalig drift. Det man vet är att om den kommer att fungera så blir det tidigast 2020.

Fram till dess kommer Vattenfall att fortsätta utsläppen av koldioxid vid sina tyska anläggningar, utsläpp som varje år är större än hela Sveriges utsläpp. Bara Jänschwalde släpper ut 24,7 miljoner ton CO2 om året och är därmed värst inom hela EU och på sjunde plats i världen.

Vattenfall har köpt tre nya brunkolsfält och vill fortsätta med brytningen i alla fall till 2030. Tre byar hotas av utplåning – Atterwasch, Grabkow och Kelkwitz – och människorna där lever i ständig oro för framtiden.

Delstatsregeringen hade lovat att byn Horno som utplånades för några år sedan skulle vara den sista, men politikerna kom i tysthet överens med Vattenfall och byborna fick nyheten via radion.

– Det kan inte vara möjligt att byar ska utplånas på 2000-talet, bara på grund av ett bolags vinstintresse. Det säger borgmästaren Peter Jeschke i kommunen Schenkendöbern, där byarna ligger. Han representerar det konservativa partiet CDU. Av sitt parti har han dock inget större stöd. Tvärtom.

Människor i Lausitz känner sig maktlösa inför det stora bolaget från Sverige. De upplever hur politiker talar fina ord om klimatet men i verkligheten gör precis tvärtom. Gigantiska maskiner äter sig igen-om landskapet i ett fyra kilometer brett och hundra meter djupt bälte.

Vi är övertygade om att det inte är detta som svenska folket vill att Vattenfall ska förknippas med. Hundratusentals tyska kunder har övergett Vattenfall på grund av kolbrytningen och en illa hanterad kärnkraftsskandal.

Hittills har EU:s system för handel med utsläppsrätter – ETS – varit rena guldgruvan för Vattenfall. Man har tjänat 1,8 miljarder kronor bara under 2006 genom att utsläppsrätterna delats ut gratis, samtidigt som bolagen kunnat ta mer betalt för elen från konsumenterna. ETS kan bli mer effektivt men systemet är för långsamt och otillräckligt.

Vattenfall förbrukar ofattbara 30 miljoner liter vatten i timmen vid sina anläggningar i Brandenburg – mer än hela befolkningen i delstaten gör av med. Det är ett hot mot grundvattenförsörjningen och strider mot EU:s vattendirektiv.

I Brandenburg finns möjligheten att genom en folkomröstning tvinga fram ett kolstopp.

Om man lyckas få 5 procent av befolkningen att skriva på röstlistor för att stoppa alla nya kolgruvor måste delstatsregeringen lägga fram ett lagförslag om det. Accepteras det inte av parlamentet blir det folkomröstning. Denna namninsamling påbörjades den 10 oktober och pågår till februari 2009.

I den hotade kommunen Schenkendöbern satsar man istället på vindkraft, biobränsle och biogas för att visa att fram- tiden ligger i den alternativa energin och inte i brunkolet.

Det är hög tid att den svenska staten tar sitt ägaransvar. Eftersom Vattenfall inte visat något ansvar för miljön som statligt bolag och förmodligen skulle göra det ännu mindre om det privatiserades så är det dags att prova en annan väg.

Offentligt ägande behöver inte vara i form av traditionella bolag. Ett sätt att åstadkomma mer mångfald i ekonomin kan vara att pröva det brittiska konceptet Public interest company (PIC).

Denna nya företagsform bygger på så kallad stakeholder theory, vilket innebär att alla grupper som berörs av ett företags verksamhet ska ha medinflytande i styrelserummens beslutsprocesser.

Det kan nås antingen genom representation i styrelserummen eller via remissförfarande med möjlighet till vetorätt. I ett företag organiserat som PIC får ägare, anställda, underleverantörer, kunder och ortsbor möjlighet att göra sina röster hörda då avgörande beslut fattas.

Banverkets brittiska motsvarighet utgör ett bra exempel på PIC-modellen. Styrelsen där består av representanter för resenärer, tågoperatörer, anställda och allmänhet och eventuellt överskott investeras i företagets verksamhet. Företaget kan agera relativt självständigt på finansmarknaderna och bland annat ge ut obligationer, vilket ger ett mått av autonomi i förhållande till statsmakten.

Denna företagsform – halvvägs mellan privat och offentligt bolag – förenar det bästa från två världar.

Ett intressant exempel för ombildning till PIC vore just Vattenfall, som misslyckats med att i enlighet med bolagsordningen vara ett föredöme på miljöområdet.

Maximal kortsiktig vinst har istället blivit målet, med förödande gruvdrift i Tyskland och slarv med säkerheten i kärnkraftsverken som följd. Vattenfall har släpat efter vad gäller investeringar i förnybar energi.

Med ett PIC kan företagets prioriteringar förändras och Vattenfall istället bli pådrivande för ekologisk omställning.

Det vore väl ett utmärkt tillfälle för rege-ringen att visa att man verkligen förmår tänka nytt genom att i stället för utförsäljning och privatisering av statliga bolag utreda vilka som lämpar sig för att drivas som PIC.

Människorna och miljön i Brandenburg har behov av stöd och kloka beslut från Sverige.

Carl Schlyter

EU-parlamentariker, Miljöpartiet de Gröna

Elisabeth Schroedter

EU-parlamentariker, Die Grune, Brandenburg.