Väst måste ta första steget

Vad drev Nordkorea att utföra ett andra kärnvapenprov och varför insisterar Iran på att anrika uran? Vilka är farorna? Vad skall man göra åt dem?

Först farorna: att militärerna i Nordkorea skulle våga sända bomber över något annat land är osannolikt, men landets blotta innehav av bomber, plutonium och växande missilkapacitet kan få grava följder. Enstaka röster har höjts i Japan för ett eget kärnvapen. Det ska nog mycket till innan landet tar det steget, men det har gott om klyvbart material och kunnande. Japanska kärnvapen skulle drastiskt höja temperaturen i Fjärran östern. Kina har goda skäl bidra till att denuklearisera Nordkorea.

En andra fara är att Nordkorea skulle sälja eller hota att sälja klyvbart material – kanske rentav bomber som bevisligen fungerar.

Israel bombade förra året i Syrien en anläggning som påstods vara en forskningsreaktor byggd med hjälp från Nordkorea. Bara risken att Nordkorea skulle kunna sälja en bomb eller klyvbart material till terrorgrupper är förfärande.

Den iranska regimen misstänks inte för avsikter att förse några andra länder eller organisationer med kärnvapenkapacitet. Den försäkrar kategoriskt att den bara vill ha anläggningar för att tillverka uranbränsle för sina kärnkraftverk. Risken här är att om Iran bygger färdigt en industriell kapacitet för att anrika uran till 4 procent så krävs det inte mycket tid och ansträngning att – om man så vill – anrika till 90 procent och ladda kärnvapen. Att Iran skulle hota Israel eller någon annan stat med sådana vapen är inte sannolikt, men kärnvapen i Iran skulle förmodligen neutralisera de israeliska.

Fortsatt iransk urananrikning riskerar också att få en dominoeffekt: Saudiarabien och Egypten kanske inte i längden vill vara sämre än Israel och Iran.

Kan omvärlden hejda den riskabla utvecklingen genom att erbjuda åtgärder som övertygar Nordkorea och Iran att de inte behöver kärnvapen, men istället har en del att vinna på att avstå dem?

I båda fallen utlovas belöningar för stopp på marschen mot kärnvapen. Nordkorea erbjuds brännolja, ris, med mera. Iran har fått höra att hinder mot investeringar och handel skulle minska, inträde i World Trade Organization underlättas och samarbete erbjudas i uppbyggnaden av civil kärnkraft. Erbjudandena har dock inte lett till uppgörelser. Varför?

När stater skaffat sig kärnvapen har den vanligaste drivfjädern varit att de ansett sig behöva neutralisera hot utifrån. Det kan ha stämt på Nordkorea där USA under Koreakriget övervägde att sätta in kärnvapen och där man känt sig alltmer utan skyddande vänner. Det kan också ha stämt på Iran under 80-talet, då landet försvarade sig i ett blodigt krig med Irak och då Israel bombade den irakiska forskningsreaktorn Osirak på den befogade misstanken att Saddam Hussein ville utveckla kärnvapen.

En annan drivfjäder för att skaffa kärnvapen kan vara att undgå att bli ignorerad. Den kan ha varit verksam i både Nordkorea och i Iran som Bush vägrade tala med och utpekade som delar av ondskans axel.

Har man försökt undanröja dessa tänkbara drivfjädrar? I fallet Nordkorea, ja. I Iranfallet, nej.

Nordkorea har under de senaste årens samtal fått höra att om man gjorde upp om att stänga kärnenergiprogrammet skulle diplomatiska förbindelser bli möjliga med både USA och Japan. Nordkorea tycks också ha utlovats att i en uppgörelse få garantier emot väpnade angrepp och utifrån styrd subversiv verksamhet. Det har till och med talats om att ersätta stillståndsavtalet efter Koreakriget med ett riktigt fredsavtal.

Den nordkoreanska ledningen kan knappast tro på sitt eget argument att Obama-administrationen skulle vara ett militärt hot som kräver nordkoreanska kärnvapen. Inte heller är det troligt att de nya krigiska tongångarna och det nya kärnvapenprovet främst skulle syfta till att höja priset för en uppgörelse.

Vad skulle landet kunna betinga sig utöver det som redan ställts i utsikt i form av bistånd, fred och status? Man drivs att spekulera om den enligt rapporter sjukdrabbade Kim Jong Il slagit över till en hård linje för att köpa stöd för den succession som han vill se.

Det är tänkbart att en kader av hårdföra militärer anser att förhandlingar, fred och reformer riskerar deras maktställning och att varaktig konflikt med omvärlden är det bästa för att motivera fortsatt makt för sig själva och umbäranden för folket.

Om denna spekulation är riktig skulle Obama-administrationens första reaktion vara välbetänkt: att försäkra Sydkorea och Japan om stöd mot varje hot och att öka det ekonomiska trycket på Nordkorea genom att förmå Kina att dra hårdare i den ekonomiska snaran. Att låta sig provoceras till militära rörelser skulle däremot ge Nordkoreas hökar bättre grund att påstå att militärmakt och atomvapnen behövs.

Mot bakgrund av USA:s hållning gentemot Nordkorea är det är lite förvånande att Washington såvitt känt inte hittills velat erbjuda Irans regering diplomatiska förbindelser och garantier mot anfall och utländsk subversion om den går med på att sluta med programmet att anrika uran.

Med tanke på att USA inte haft diplomatiska förbindelser med Iran sen ambassadockupationen 1979, fortfarande finansierar motståndsverksamhet i Iran och håller betydande militär slagkraft, inklusive flera hangarfartyg, i Persiska Viken, borde sådana erbjudanden kunna ha tyngd.

Kanske krävs det dock ett mycket bredare och ännu mer attraktivt upplägg för att förmå Iran att avstå från en urananrikning som inte är ekonomiskt motiverad och knappast nödvändig ur försörjningssynpunkt.

Kanske vore det dags att damma av förslagen om att göra Mellersta östern till en zon verifierad fri från kärnvapen och vidga dem att omfatta även frihet från produktion av anrikat uran och plutonium.

En helt ny förhandlingssits skulle kunna skapas om Israel kunde förmås att istället för att hota med anfall mot Iran vara redo att eliminera sina kärnvapen och sin produktion av klyvbart material och Iran och alla övriga stater i regionen förmåddes binda sig att avstå både från kärnvapen och all produktion av klyvbart material.

Utan en sådan lösning ökar risken för spridning av kärnvapen i regionen. Säkert är Israel inte på denna våglängd idag men det borde stå klart att värdet av dess kärnvapen för landets säkerhet skulle devalveras om Iran och andra stater i regionen utvecklade dessa vapen.

Israel skulle ha föga eller intet att förlora på att offra sina egna kärnvapen för att slippa sådana vapen i sin omgivning. Landets konventionella vapen är mer än tillräckliga för att matcha den omgivande regionen.

Slutligen: Det är inte troligt att Nordkorea och Iran skulle bli mer medgörliga om USA och andra stater inleder nukleär nedrustning men kraven på Nordkorea och Iran skulle få större moralisk tyngd om de ställs av stater som själva på allvar söker att minska sina arsenaler.

HANS BLIX

tidigare generaldirektör för Internationella Atomenergiorganet IAEA samt före detta ordförande för FN:s vapeninspektion i Irak.

brännpunkt KÄRNVAPENHOTET