Väst har ansvar för Mellanöstern

När den österrikiske journalisten Theodor Herzl i sin bok ”Der Judenstaat” 1900 formulerade den sionistiska drömmen om en självständig judisk stat var hans föreställning att man skulle söka ett folktomt område någonstans i världen.

Som sekulariserad jude var han inte fixerad på Palestina. För de religiösa judarna stod dock fast att deras stat endast kunde grundas i ”det förlovade landet”.

Då var Palestina ett glesbefolkat ökenland där en judisk minoritet levde i fredlig koexistens med den arabiska befolkningen. I dag står landet i världshändelserna centrum - en krutdurk som kan förorsaka en global brand.

Hur kunde den sionistiska drömmen bli en sådan mardröm? Vem bär egentligen skulden för det katastrofala läget i Mellanöstern?

Det är frågor vi västerlänningar borde rikta mot oss själva i stället för att debattera om det är Israel eller Hamas som utlöst tragedin i Gaza.

Konflikten har ju sina rötter i den rasism judarna i Europa utsatts för under många århundraden med fruktansvärd kulmen i Förintelsen.

Och då det var i Europa och inte i Palestina judeutrotningen skedde hade det varit de europeiska staternas plikt att försöka gottgöra sin skuld gentemot judarna utan att skapa nya offerfolk.

Om vi européer efter Hitlerrikets sammanbrott hade öppnat våra armar och bett de överlevande judarna att trots allt som skett inte vända Europa ryggen skulle många säkert ha föredragit att stanna kvar i den kultursfär där de hörde hemma.

Men i Europa var vi då ännu inte beredda att självkritiskt göra upp med vår antisemitism och många såg i en judisk stat en välkommen chans att lösa ”den judiska frågan”.

Så förundrar det inte att även icke övertygade sionister ansåg det säkrare att flytta till ett självstyrt judiskt samhälle – och det trots att många judar varnat för att projektet att grunda en judisk stat på arabiskt område var dömt att misslyckas.

Hur kunde FN då fatta ett så ödesdigert beslut? De problem som följde hade ju kunnat förutses då det var uppenbart att en geografisk uppdelning av landet innebar att många människor måste fördrivas.

I dag skulle ett sådant beslut fördömas som brott mot de mänskliga rättigheterna. Men under 1900-talets första hälft ansågs folkförskjutningar vara det bästa sättet att lösa etniska och politiska konflikter – ”to unmix populations”, som det hette.

Och på 40-talet var de flesta FN-medlemmar fortfarande ”gamla” stater som varit självständiga länge och som i många fall fortfarande hade kolonier. De hade ringa sympatier för arabstaterna, som stått på Hitlers sida under kriget, och därför inget intresse av att stödja deras krav på ett suveränt arabiskt Palestina med en judisk minoritet.

Förslaget att landet skulle delas antogs därför med stor majoritet.

Hur oklokt det var visade sig genast. Beslutet satte omedelbart igång den ödesdigra våldsspiralen som förhindrat en fredlig lösning fram till i dag - en djävulskrets där varje brutal aktion rättfärdigas som re-aktion på vad motsidan gjort.

FN:s beslut var inte bara en katastrof för palestinierna utan i grunden också för judarna.

Det pris de fått betala för att deras krav på en egen stat i Palestina uppfylldes är högt: existentiell ångest i ett land omgivet av fientliga stater som vill förgöra ”inkräktaren”, ständig rädsla för framtiden och oro för barn och barnbarn, skuldkänslor för de brutaliteter som begås i nationens namn, självtvivel och sorg över att den sionistiska drömmen har gått i krasch.

Sedan Oslo-avtalet skjutits i sank av terrorister på båda sidor har många israeler förlorat hoppet att konflikten ska kunna lösas. Sekulära judar distanserar sig sedan länge från den politik deras regeringar bedriver och betraktar den tilltagande ”judaiseringen” av sitt land med oro.

En del har redan lämnat Israel, många andra skulle göra det om de hade ett alternativ. Men då de inte vet vart de ska ta vägen stannar de resignerat kvar.

Den israelisk-palestinska konflikten måste ses som del av den stora avkolonialiseringen som följde i andra världskrigets spår. Men den har en tragisk dimension som andra frihetskrig saknat.

När andra kolonialmakter tvingades ge efter för sina koloniers krav på självstyre kunde de dra sig tillbaka till moderlandet.

Men israelerna har inte något hemland att återvända till. Utan Israel är de än i dag ett ”folk utan land” och därför klamrar de sig fast vid den sionistiska drömmen.

Det har gett konflikten en ödesdiger dynamik som ingenting har kunnat stoppa.

I den israelisk-palestinska konflikten är alla offer. Vi västerlänningar har ingen rätt att sätta oss tills doms för problemen har sitt ursprung i vårt högmod gentemot andra kulturer och religioner.

Då vi riktat detta högmod mot såväl judar som araber får vi inte förundra oss över en konflikt vi i dag står så handfallna inför.

Det är på tiden att vi inser vårt ansvar för det omänskliga dilemma vi försatt såväl israeler som palestinier i - och vår skyldighet att med alla medel söka en för båda sidor acceptabel lösning.