EU och EMU är primärt politiska, inte ekonomiska, projekt. Osäkerheten om hur EU utvecklas politiskt utgör den logiska grunden för att "vänta och se", inte krassa ekonomiska kalkyler, skriver nationalekonomen Johan A Lybeck.

I debatten om Sveriges medlemskap i EMU måste vi inse att vi nordbor, liksom britterna, betraktar EU och EMU med helt andra ögon än kontinentens medborgare. För den som vuxit upp med världskrigens fasor känns våra krassa ekonomiska beräkningar av för- och nackdelar med EMU-medlemskapet som futtiga.
Bakgrunden till denna inställning är givetvis att EU som fredsprojekt är en spektakulär politisk framgång. Vi måste faktiskt gå tillbaka ända till perioden för "hundraårskriget" för 600 år sedan för att finna en lika lång period av fred och välstånd i Europa som nu.
Europas allt mer blodiga historia sedan dess är välkänd. Brytpunkten kom med den banbrytande tanken om att ekonomiskt knyta Europas länder samman för att förhindra ett nytt, än mer förödande, krig.

Romfördraget 1957 talade också vagt om en "ever closer union" - en allt närmare gemenskap - mellan de ingående länderna. Men grundidén förblev politisk, att bevara freden.
Därför blev det så fel när EU:s ledare sökte framställa den monetära unionen (Maastrichtfördraget 1991) i ett ekonomiskt gyllene skimmer och därför var snuddande nära att få ett nej i den franska folkomröstningen.

EU och EMU handlar om så oändligt mycket mer än hur många cent man sparat på att slippa växla turistvaluta.
Men vad har detta med den svenska debatten att göra? Jo, jag menar att i stället för att räkna plus och minus borde svenska EMU-skeptiker ställa som första fråga; blir det en mer varaktig fred i Europa om Sverige deltar i EMU?
Svaret på denna fråga kan knappast bli annat än nej. Vår roll är marginell och vad vi som nation gör spelar faktiskt ingen större roll.

Helt annorlunda ter sig rollen för kontinentens misshandlade nationer, som nu söker EU:s stöd till politisk och ekonomisk integration.
Det är så falskt att framställa dessa nationers önskemål om medlemskap i EU som ett krasst utnyttjande av den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Polens delning, för att inte tala om utrotningen av tre miljoner polska judar under andra världskriget, tysk och rysk invasion av Baltikum och liknande våldsdåd, ger en helt annan bakgrund till behovet av politisk integration i Europa.
Men inte blir väl detta Europa starkare för att det ytterst marginella landet Sverige deltar i EMU eller ej?

Nej, för Sverige måste den primära frågan vara om vi genom deltagande i EMU också ökar vår politiska tyngd i EU.
Ytligt sett är så givetvis fallet. I dag är vi inte medlem i den Europeiska centralbankens (ECB) direktion eller styrande råd.
Ej heller har vi inflytande i EMU-finansministrarnas möten (Euro XII), som äger rum dagen före det formella ECOFIN-rådets möten.

Visst är det patetiskt när Sverige, Danmark och Storbritannien får vänta i förstugan medan de övriga tolv fattar alla beslut i praktiken.
Som ytterligare förnedring, talar de om på en presskonferens vilka beslut som fattats innan vi övriga fått delta.
Men samtidigt är saken mycket mer komplex än så. Sveriges potentiella roll i EU är inte nio miljoner människor i ett kommande EU på närmare 500 miljoner. För att få inflytande krävs också engagemang.
Så länge det svenska folket är skeptiskt till Europatanken spelar det ingen som helst roll om Sverige är medlem i EMU eller ej.

För att vända på denna skepsis krävs att EU/EMU "säljs in" på rätt sätt, som ett fredsprojekt, och inte som ett ekonomiskt betingat krämarprojekt.
Och kanske räcker inte det heller. För frågan är vart EU är på väg. Denna fråga är som bekant under utredning i det författningskonvent, som leds av förre franske presidenten Giscard d'Estaing.
Jag kan personligen inte förstå hur svenska politiker har mage att begära att svenska folket skall ta ställning till EMU, som innebär ett svenskt deltagande i en "ever closer union" - en allt närmare gemenskap - innan vi sett hur detta nya EU kommer att se ut.

Blir det på sikt ett EU av tysk modell, med starka självständiga delstater, eller ett centralstyrt EU av fransk modell? Har inte de svenska medborgarna rätt att få svaret på frågan innan de tar ställning?
EMU-folkomröstningen måste därför av politiska skäl skjutas några år på framtiden. Ej heller ger ekonomiska skäl orsak till brådska.
Snarare är det så att vinsterna med en gemensam valuta väger lätt mot förlusten av en egen ränte- och valutapolitik i en allt mer orolig värld, i synnerhet innan EU skapat de federala finanspolitiska motåtgärder, som kan kompensera förlusten av en egen växelkurspolitik.

EMU:s förespråkare hävdar att med euron försvinner Sveriges valutarisker. Vilken dumhet!
Under perioden januari-augusti 2002 gick bara 39,6 procent av Sveriges export till EMU-länderna. Mot de övriga dryga 60 procenten skulle vi således ha haft flytande växelkurs i alla fall, men till priset av en förlorad egen penningpolitik.
Till detta kommer att de företag som är beroende av euromarknaden själva kan integrera sig däri. Huvuddelen av Sveriges export till euroland faktureras redan i euro och dessa företag kan också, om de så vill, ha sin bokföring i euro och låta Stockholmsbörsen handla sitt aktiekapital i euro.
Vad krävs det mer?

Slutsatsen är därför att vi som nation har råd att vänta och se. För detta talar både de politiska och ekonomiska argumenten.

Johan A Lybeck
professor i nationalekonomi
fil lic i statskunskap